emmaemla

hur många gånger har jag inte önskat att jag varit mer öppen med min tro?ett bra antal gånger tror jag. öppen kanske är fel ord föresten, jag står för att ja e kristen-absolut, men mer utåtriktad (det har jag redan skrivit ett inlägg om :o)..) fortfarande tror jag det är viktigt att vi som kristna verkligen står upp för Jesus med det talade ordet, alltså att vi frimodigt kan berätta om Honom. men idag när jag var på väg hem till Sebastian och vi gick på tåget så hände något som ändrade min bild lite... situationen var så att när vi klev på tåget stod det en stor ring av ungdomar i högstadieåldern där inne...det fanns gott om sittplatser, men dessa, runt 11-12 ungdomar, stod upp och en av dem pratade högt och tydligt med någon som satt lite längre bak i tåget. "oj, ett bråk?" var min första tanke...eftersom hon såg ut att ha en hel 'kompismaffia' med sig, men insåg sedan att den enda killen i gänget som var med stod och höll i en stor bibel, och när jag lyssnade på samtalet hörde jag att hon pratade om Jesus. hmm...vad blev då min reaktion?lycka?glädje?lättnad-äntligen någon som vågar stå upp för Jesus? nja....de som tjejen pratade med gick av efter ett par stationer och då avslutade hon med att högt och tydligt säga "Ja, om någon undrar något mer så sitter vi där borta (pekade) så det e bara att komma dit och fråga". Det, i sig, är inte en hemsk mening. men det var liksom sättet hon sa det på som fick mig att hajja till. här handlade det inte om kärlek, att hon ville få någon annan att ledas till tro, det handlade om att hon ville visa vad Hon minsann hade, hon hade Jesus på sin sida. och det hade minsann inte de andra i vagnen. det va känslan man fick. Hon, eller De snarare, hade hittat något som var så fantastiskt och det var de liksom stolta över (vilket man självklart kan vara), inte bara en uppriktig glädje, utan snarare en kaxig attityd, "vi är lite bättre än ni- för ni har inte Jesus". När vi kom in till stan tog de också fram flygblad som de hade med sig för att gå och dela ut till folk... och ärligt talat blev jag riktigt upprörd där på tåget, och när jag gick av diskuterade jag och Sebastian vilt denna händelse. och om vi, som faktiskt är bekännande kristna och gärna skulle ut och missionera (obs-på ett lite annorlunda sätt) reagerar på det här sättet, hur måste inte då folk som bara tycker att religion är strunt (målgruppen vi ju faktiskt Vill åt), reagera?!

händelsen gjorde mig både upprörd, arg, otroligt irriterad och samtidigt lite ledsen. Är det inte Jesus vi kristna bör ha som förebild?visst predikade Han om Gud, ofta och mycket, men det som är så fantastiskt och beundransvärt och så otroligt ouppnåeligt för oss vanliga människor är väl det sätt Han levde på?den kärlek Han kände för sina medmänniskor som fick Honom att göra de val Han gjorde, att handla på de sätt Han gjorde?och det jag önskar att jag hade lika mycket som Jesus av är Hans ödmjukhet. det fanns inte ett spår av någon självgodhet där inte. jag insåg också att om vi vill få människor att förstå att det verkligen är fantastiskt att vara kristen och att de faktiskt har gått miste om något så måste vi ju visa det genom hur vi lever. flera gånger i mitt liv har jag stött på människor, riktiga eldsjälar, som verkligen brinner för att leva för Herren, och innan jag yttrat ett ord med dem har jag anat av att de är kristna. det har handlat om sätt de uppträtt på, sätt de talat till folk eller helt enkelt bara genom att se dem i ögonen. om man, som många ur Klara kyrka gör, står och delar ut mat till hemlösa, ber för dem och faktiskt tar sig tid att umgås med de utstötta, och samtidigt har en jacka på sig där det tex står "Det finns någon som älskar dig mer än allt"...så tror jag att det gör skillnad. man kan då Se att dessa människors tro (som de så konkret visar på med sina jackor..eller flyers eller vad det nu än må vara) får dem att göra denna konkreta sak, får dem att se andra människor. får dem att bry sig om andra människor. där handlar de inte om att de själva vill få stoltsera med någon eller hävda sig, där handlar det ju om kärlek. och så måste det få vara tror jag.

om någon annan ska få ta del av det fantastiska budskapet kan man liksom inte köpa en färdig gräddtårta med texten "Jesus älskar dig" som man sedan kastar i ansiktet på personen.För det första blir det på tok för mycket tårta på en gång, för det andra- vem vill bli påhoppad av "en galning", och för det tredje- var är kärleken i det? nej, jag tror att man istället måste börja med att själv baka tårtan, ställa sig tex på plattan och låta folk komma och få sig en gratis bit tårta, och när de väl tar emot tårtan och undrar varför man står där så kan man få en möjlighet till fantastiska samtal! man måste alltså själv göra något av kärlek till andra-låta Jesus skina igenom i det man gör, och sen ta vara på tillfällena man faktiskt får att berätta något om sin tro.

men som sagt..Gud är trots allt så mycket större än vad vi är så både jag och Sebastian bad för, och tror verkligen att Han är med de där tjejerna och killen ikväll när de är ute på stan och sprider budskapet.

Herre, låt Din vilja ske.

länge sen jag skrev sist.detta beror inte på en brist på tankar utan mer på min hysteriskt obehagliga bihåleinflammation- som tack och lov inte behövde "öppnas" (läst din blogg Anna! hua)- men likväl gjorde superont och behövde en tio dagars penicillinkur. men nu är jag pigg igen och huvudet är inte helt fullt av snor längre. skönt.

mitt i snorandet insåg jag ju dock att jag hade massor med julklappar och småsaker att ordna till julafton , så i lördags begav jag mig ner till Sollentuna Centrum för att inhandla det sista. när jag gick förbi ICA stod där en sån söt farbror från frälsningsarmén med en "håll grytan kokande" - gryta bredvid sig. Frälsningsarmén är ett ställe jag verkligen tycker om att ge till så glad i hågen gick jag fram till grytan och stoppade ner mina pengar. ofta får man ett leende eller ett "tack" när man skänker pengar, men det sköna med den här farbrorn var att jag fick ett "Tack och Gud välsigne Dig, min vän," som också sades med en uppriktig värme i rösten och ett leende på läpparna. det var inte många ord, men för mig kom de att betyda jättemycket. för det första förändrade det min sinnesstämning, från trött och förkyld, till lugn, fridfull och så glad att jag inte kunde sluta le. (jag gick alltså runt och log mot en massa främmande människor i centrum) För det andra så fick jag siktet inställt på rätt sak, julen handlar om Jesu födelse, och inte minst det budskap Jesus förde med sig och ville att vi skulle dela med oss av. tänk vilken makt ord har!

julafton spenderades som den brukar hemma hos mormor och morfar. mängder med mumsig julmat,julfika,julgodis och massa tid att umgås och se på klassiker på tv :o) en mycket bra dag!kalle och karl-bertil johnsson stod på programmet och julevageliet lästes inte av oss själva i år utan bevittnades på tv. fram emot tiotiden var det dags att börja göra sig iordning för att åka till kyrkan och sjunga i midnattsmässan. det var en mäktig känsla att se hur kyrkan fylldes till bredden. folk uppmanades att tränga ihop sig i bänkarna, att göra plats åt alla de som stod ute i vapenhuset. (vilket inte lyckades) dit ut gick även kön till nattvarden och då hade åtminstone hälften av alla redan gått.
wow. detta måste väl på ett sätt tyda på att  det hos de flesta finns en längtan efter något större, något mer, och efter något annat än hårda och mjuka paket på julafton. ett hopp om något som faktiskt kan göra verklig skillnad, annat än att vi spräckte 52 miljardersgränsen iår. i mitt minne så finns det en bild av fyllda kyrkor även de andra åren, på julafton alltså, men iår tycker jag att det var extra mycket folk...och vänner jag har pratat med som tillhör andra kyrkor bekräftar också denna tes. när samhället nu blir mer och mer konsumtionsinriktat så känns det som att vi snart måste ha nått gränsen - hit men inte längre. det kanske är nu?börjar det vända?känner folk att det kanske kan finnas andra, mer betydelsefulla saker?om man ändå inte kommit dit än..så tror jag folk åtminstone kan känna en otrolig tomhet. "var det inte mer än såhär?" då tror jag att det är superviktigt att vi som kristna, oavsett vilken kyrka man tillhör, finns där..som ett alternativ. jag menar inte att vi ska "sälja kyrkan" och marknadsföra oss så att människor reagerar på det på ett negativt sätt, utan det jag menar är nog mer att vi bör försöka vara en Fast grund. när allt annat i samhället ändras snabbare än jag hinner säga "förändring" så borde kyrkan kunna finnas där med samma åsikter och ha en fast värdegrund att stå på. och för att inte glömma det allra viktigaste; finnas där med Guds kärlek. ovillkorlig kärlek.

kan det kanske bli som Anna Ortner bad på domsöndagen när hon önskade att år kyrkoåret 2007 skulle få bli ett år av väckelse, ett år då fler och fler skulle få känna Jesu kärlek och ta till sig av den, inte bara i Sollentuna utan i Stockholm, Sverige och hela världen. en mäktig bön. låt oss be för det.

de som känner mig riktigt väl vet hur mycket jag avskyr att gå till tandläkaren. oavsett hur mycket eller intensivt jag borstar tänderna så får jag hål i dem ändå-suck. så nu i veckan var jag där för att laga mitt sista (av 3) hål..men nu va det faktiskt måånga år sen jag haft hål dock, men nu va det ju naturligtvis 3 stycken istället- även om två av dem va pyttesmå-men ändå! kontentan va alltså att det va synd om mig :p nej men, jag kom iallafall att tänka på något när jag låg där i tandläkarstolen...och det var att jag själv, som kristen, ibland är som mina tänder och godis. utsidan av tänderna symboliserar då mig som människa och utsidan av mig, tänderna va insidan och godis/sötsaker stod för alla diverse synder vi människor begår dagligen. (jag är medveten om att jag har livlig fantasi!) men det stämde bara så perfekt...iallafall för mig är det ofta så. jag har ju som sagt lätt för att få hål i tänderna, men trots detta, och även när jag ibland kan känna att det ilar och gör ont i ngn tand och då Vet att det är ett hål på gång, fortsätter jag att äta godis och sötsaker. trots att jag är medveten om att det inte är bra för tänderna och det ilar sådär obehagligt varenda gång. Ilningarna är liksom en påminnelse om att jag gör något som jag inte borde. men utsidan av tänderna syns det inget på, den är "perfekt"...jag har ofta fått och får komplimanger för mitt leende och mina 'fina tänder'.Tänk så fina på utsidan kan de säga utan att ana att jag har ett hål i tanden som ilar och irriterar.

Lite på samma sätt kan det nog ibland bli att man lever som kristen. man är så mån om utsidan, hur allt ska se ut för omgivningen...bara folk inte vet om att jag gör vad-det-nu-må-vara...så är det ingen fara. Jag måste vara en föredöme- för andra. På utsidan är vi skinande blanka, vita och rena...men på insidan, hur är det där?är vi vita som snö där också?kan vi uppriktigt säga att vi lever som vi lär?som vi vill få andra att tro att vi lever? jag menar inte att man medvetet försöker lura någon att tro att man är bättre än man är..utan mer som en omedveten handling. och varje gång man syndar/ gör något som inte känns rätt så känner man av den där "ilningen i tanden"- fast snarare ilningen i samvetet då.

Efter mitt tandläkarbesök bestämde jag mig iallafall för att börja ett nytt liv med mina tänder, det var dags att dra ner på småätandet och alla sötsaker. På samma sätt tänker jag nu ta beslutet, lite passande nu till det nya kyrkoåret med advent och allt :o), att börja ett nytt liv med mig själv och Jesus. Människan kan aldrig bli perfekt, och jag kommer nog få börja ett "nytt liv" varje år i fortsättningen också, för jag är medveten om att jag kommer att misslyckas-det är mänskligt. Men jag tänker iallafall försöka ändra på mig...inga mer små vita lögner till exempel. De kan verka harmlösa och mest vara till folks bästa, men i det stora hela tror jag bara det tär på relationerna. Jag ska också försöka sluta spendera onödigt massa pengar på shopping...om jag ska kunna känna mig vitare på insidan måste jag nog verkligen börja prioritera vad jag gör med mina pengar. vi lever i ett sånt överflöd, det finns så många som inte har något.

Jesus, med din hjälp kan det gå! :o)

Ett av mina favoritställen i bibeln är 1 korinthierbrevet 13. det är ett superklassiskt ställe, men det upphöjer trots allt det viktigaste vi har; förmågan att känna kärlek och att dela med oss av den. samtidigt känns det som att det är detta, det mest fundamentala, som gått snett i vårt samhälle. jag tror att vi människor nästan inte vet vad riktig kärlek är längre.kärlek för oss är tillfällig sexuell tillfredsställelse...vi till och med berömmer varandra för att vi lyckats vara trogna och inte varit otrogna i förhållanden vi är i?på konfirmationsläger, när man pratar om kill och tjej-frågor samt sex-kärlek kopplat till bibeln, frågar konfirmanderna ofta - var går gränsen för otrohet? och med det menar de hur långt på den fysiska skalan man kan gå med någon annan utan att ens partner anser att man varit otrogen.borde inte frågan istället vara "på vilket sätt kan jag bevara vårt förhållande bäst"?eller "hur kan jag visa att jag verkligen älskar min partner"? istället för att försöka visa kärlek till de som står oss närmast försöker vi ta reda på hur själviska vi kan vara och hur pass illa vi faktiskt kan bete oss innan någon gör ngt (tex att göra slut) som kan skada Oss själva-utan att direkt ha en tanke på den andre..för när någon frågar sig frågan- hur långt han/hon kan gå, så är det ju inte med ens partners bästa i tankarna utan ens egna drifter/behov i första hand.

Om Gud har hår så tror jag han sliter sitt hår när Han ser det här. när Han ser hur människan, Hans skapelse som var 'mycket god'  verkligen misshandlar den värld vi lever i och smutskastar och trampar på Hans fantastiska budskap om att vi ska älska varandra som oss själva.

"Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv."

men om vi tänker efter så kanske det är där felet ligger. vi människor älskar inte oss själva..inte många av oss iallafall. och hur ska vi då kunna sprida ett kärleksbudskap, om vi knappt vet vad det handlar om?
vi tror att kärlek innerst inne handlar om personlig tillfredsställelse. när såg du senast någon göra något helt osjälviskt, utan ens en tanke på sitt eget?jag vet knappt om vi har Förmågan att göra sånna osjälviska handlingar, men jag vet iallafall att vi kan bli mycket bättre på det än vad vi är nu. att skänka pengar på julen tex för att lätta sitt dåliga samvete..."nu har jag gett lite till de behövande också...så, var var jag i julklappsshoppingen?"...var det verkligen så Gud hade tänkt det? nej, det har iallafall jag otroligt svårt att tro. jag tror att Gud vill att vi ska ge av oss själva- med ett glatt hjärta. jag tror att en av nycklarna till det kan vara att faktiskt bara öppna ögonen lite...om vi verkligen tog oss en titt på de människor vi möter under julhandeln...om vi öppnade ögonen och såg den hemlöse farbrorn på drottninggatan, och inte bara rusade förbi för att hinna till åhlens innan de stänger, eller om vi bara öppnade ögonen och såg oss omkring där vi bor...då skulle kanske inte den trevlige men otroligt ensamma farbrorn i grannhuset behövt ta livet av sig? (verkligt fall) jag tror inte att vi är skapade med hjärtan av sten. jag tror att Gud har lagt ner förmågan i oss att älska. att älska oss själva, att älska Honom och framförallt att älska v a r a n d r a.

det finns så många olika sorters kärlek i världen...men jag ber och hoppas att den här Julen som kommer ska få bli en jul som firas i Jesu namn. en tid för eftertanke, stillhet och en tid att göra något för de som inte är lika lyckligt lottade som vi. en tid att öppna ögonen.

en jul där Guds kärleksbudskap kan få spridas.