Guds heliga tempel.
det är vi.
vi som kristna är Guds tempel, för Helig Ande bor i oss.
denna självklara sanning har nog inte riktigt gått in i mitt hjärta insåg jag för ett par månader sedan. och när jag en dag fick upp ögonen för, och förstod innebörden av, att JAG, 20-åriga Emma, är ett Guds tempel så slog det mig att det jag väljer att göra med mig själv, med min kropp och med mina tankar och mitt hjärta det har större, eller snarare en annan betydelse än vad jag tidigare insett. Guds "regler" i bibeln om hur Han vill att vi ska leva för att vi ska må så bra som möjligt...blev plötsligt mycket mer än så. Gud har kallat oss till att vara Heliga. Gud låter Helig Ande bo i mig, vilket är helt galet stort ...och jag väljer att 'skymfa' hans tempel genom att låta bli att följa några av de mest grundläggande livsregler Han rekommenderar för oss?Inte sagt att jag dricker alkohol och har sex före äktenskapet bara för den sakens skull..men ljugit har jag nog gjort oräkneliga gånger...och haft tankar om människor som inte är alltigenom bra, det kan jag också skriva under på. Men allt detta har i mitt huvud haft sin grund i att Gud vill att Jag ska må så bra som möjligt; vilket jag fortfarande tror att det gör, och därför har det inte känts "lika viktigt"...men det finns en annan dimension av det också. Vi är skapade till Guds avbilder och vi har fått bli "heliga", har vi då inte också ett ansvar för vad vi gör med vår kropp?
insikten om det här kan jag bara tacka Gud för, men även en vän som kommit att stå mig mycket nära under kort tid. Då jag tidigare haft fokus på att kristendomen handlar om att vi ska hjälpa de fattiga i tredje världen, arbeta för rättvisa, missionera mm, så har hans fokus mer legat på den Personliga relationen till Gud, och relationen till kyrkan, de människor man möter dagligen och att missionera här hemma genom att visa på ett sjyst sätt att leva och låta Jesus skina igenom. Jag säger inte att man behöver välja EN av dessa sidor, utan självklart är en kombination bäst, men i min 'hemförsamling' kan jag ibland känna att fokus landar så otroligt långt bort att vi ofta glömmer bort att vi, för att kunna leva som kristna, själva måste ha en sjyst relation till Jesus. att be är det mest naturliga för min vän, vad det än må handla om. vi var ute på en promenad och vi diskuterade en sak jag tyckte var jobbigt och då tog han plötsligt mig i handen och så bad vi medan vi fortsatte att gå. en gång när jag var hemma hos honom på fika och var lite ledsen, kramade han bara om mig i hallen och bad Jesus om hjälp och kraft. enkla, konkreta böner men som är fyllda av uppriktighet och verkligen kommer från hjärtat.det är så det ska vara. och på 2 månader känner jag mig helt förändrad. Gud är numera min hjälpare, min bästa vän, min pappa och den som det känns mest naturligt av allt att bara vända sig till, i både bra och jobbiga stunder.
Konkreta bönesvar brukar folk tycka om, så jag måste bara få berätta om ett:
Förra veckan hade vi vår första PM-inlämning på jurist. jag har aldrig någonsin tidigare skrivit ett PM, var fruktansvärt osäker, nervös och bara allmänt rädd för att jag hade missuppfattat hela uppgiften och hela den Bok vi fick med bara formalia om hur PM:et skulle se ut.
Det var 5 dagar kvar till inlämning och jag hade bara precis börjat. kände mig osäker, hade ingen riktigt sjyst litteratur utan bara olika lite mer okända författare. jag hade inte koll på vilka förarbeten och vilken praxis jag kunde använda mig av för mina böcker hänvisade knappt till rättsfall eller liknande. nervositeten steg och en vän såg att jag var långt ifrån mig själv. i samma veva som det här fick jag magkatarr..så att jag stressade upp mig ännu mer gjorde att jag bara mådde ännu värre. J sa att nu ber vi för det här; att du ska hitta förarbeten och att du ska slippa lägga ner en massa extra tid och energi på att oroa dig för vilken litteratur du ska använda. men för mig kändes det liksom så..trivialt, såå livsviktigt är ju inte mitt PM och det här behöver vi ju inte be för; "det finns ju viktigare saker". men han bara satte sig ner med mig och bad.
det är en av skillnaderna på oss, att han kan vända sig till Jesus om precis allt. och tackar för precis allt. Gud är den man ber till och lägger av sina bördor på. Den som hjälper och upprättar igen.
när jag kom hem samma kväll så gick jag faktiskt in på msn. det har jag knappt gjort på hela terminen pga tidsbrist. inne på msn var O, en vän sen högstadiet som nu också läser juridik, men i en annan grupp (vi är 270 elever uppdelade på 8 grupper.)vi har inte pratat på msn på kanske ett halvår men nu helt plötsligt skrev han och frågade vilken PM-uppgift jag hade. institutionen hade delat ut 23 olika PM och spritt dem på oss alla, så det var ca 11 pers på varje PM...och det visade sig att jag och oscar hade lyckats få samma! han frågade också om jag hade hittat boken "offentlighetsprincipen" för den handlade tydligen enbart om våra 2 paragrafer som vi skulle skriva om, samt att författaren är "DEN personen" inom det ämnet. boken visade sig dock vara utlånad på vartenda bibliotek (hade runt 4 reservationer på sig) så jag kände stressen komma. Oscar sa då att han hade lyckats få låna boken av ett kommunalråd som han kände och att han var hemma dagen efter så jag kunde få komma och låna boken, kolla i den under dagen eller kopiera. boken innehöll tydligen också paralellhänvisningar till både förarbeten och praxis!
hur troligt var det att denna långa rad av saker skulle bara "lösa" sig?dels att jag gick in på msn, att O var där, att han skrev till mig, att vi hade fått samma PM, att han hade hittat "boken", att han hade lyckats få Tag på den, att den innehöll förarbeten och praxis samt att han inte behövde den under fredagen så att jag kunde åka iväg med morfar till båtklubben och kopiera en massa sidor ur boken, där. det var liksom för bra för att vara sant.
allt bara löste sig och jag kände att Gud är verkligen God. bönen vi bad, 30 minuter tidigare, det var den som gjorde det. ingen tvekan.!
jag menar inte att vi bara kan slappna av och känna att "det där löser Gud åt mig" men om vi verkligen gör vårt bästa och anstränger oss (vilket jag verkligen gjort innan) men allting bara känns övermäktigt svårt så våga be Gud om hjälp. låt honom bära dina bördor.
våga be. och våga tro på det.:)
och kom ihåg..att du är ett Guds tempel.
vi som kristna är Guds tempel, för Helig Ande bor i oss.
denna självklara sanning har nog inte riktigt gått in i mitt hjärta insåg jag för ett par månader sedan. och när jag en dag fick upp ögonen för, och förstod innebörden av, att JAG, 20-åriga Emma, är ett Guds tempel så slog det mig att det jag väljer att göra med mig själv, med min kropp och med mina tankar och mitt hjärta det har större, eller snarare en annan betydelse än vad jag tidigare insett. Guds "regler" i bibeln om hur Han vill att vi ska leva för att vi ska må så bra som möjligt...blev plötsligt mycket mer än så. Gud har kallat oss till att vara Heliga. Gud låter Helig Ande bo i mig, vilket är helt galet stort ...och jag väljer att 'skymfa' hans tempel genom att låta bli att följa några av de mest grundläggande livsregler Han rekommenderar för oss?Inte sagt att jag dricker alkohol och har sex före äktenskapet bara för den sakens skull..men ljugit har jag nog gjort oräkneliga gånger...och haft tankar om människor som inte är alltigenom bra, det kan jag också skriva under på. Men allt detta har i mitt huvud haft sin grund i att Gud vill att Jag ska må så bra som möjligt; vilket jag fortfarande tror att det gör, och därför har det inte känts "lika viktigt"...men det finns en annan dimension av det också. Vi är skapade till Guds avbilder och vi har fått bli "heliga", har vi då inte också ett ansvar för vad vi gör med vår kropp?
insikten om det här kan jag bara tacka Gud för, men även en vän som kommit att stå mig mycket nära under kort tid. Då jag tidigare haft fokus på att kristendomen handlar om att vi ska hjälpa de fattiga i tredje världen, arbeta för rättvisa, missionera mm, så har hans fokus mer legat på den Personliga relationen till Gud, och relationen till kyrkan, de människor man möter dagligen och att missionera här hemma genom att visa på ett sjyst sätt att leva och låta Jesus skina igenom. Jag säger inte att man behöver välja EN av dessa sidor, utan självklart är en kombination bäst, men i min 'hemförsamling' kan jag ibland känna att fokus landar så otroligt långt bort att vi ofta glömmer bort att vi, för att kunna leva som kristna, själva måste ha en sjyst relation till Jesus. att be är det mest naturliga för min vän, vad det än må handla om. vi var ute på en promenad och vi diskuterade en sak jag tyckte var jobbigt och då tog han plötsligt mig i handen och så bad vi medan vi fortsatte att gå. en gång när jag var hemma hos honom på fika och var lite ledsen, kramade han bara om mig i hallen och bad Jesus om hjälp och kraft. enkla, konkreta böner men som är fyllda av uppriktighet och verkligen kommer från hjärtat.det är så det ska vara. och på 2 månader känner jag mig helt förändrad. Gud är numera min hjälpare, min bästa vän, min pappa och den som det känns mest naturligt av allt att bara vända sig till, i både bra och jobbiga stunder.
Konkreta bönesvar brukar folk tycka om, så jag måste bara få berätta om ett:
Förra veckan hade vi vår första PM-inlämning på jurist. jag har aldrig någonsin tidigare skrivit ett PM, var fruktansvärt osäker, nervös och bara allmänt rädd för att jag hade missuppfattat hela uppgiften och hela den Bok vi fick med bara formalia om hur PM:et skulle se ut.
Det var 5 dagar kvar till inlämning och jag hade bara precis börjat. kände mig osäker, hade ingen riktigt sjyst litteratur utan bara olika lite mer okända författare. jag hade inte koll på vilka förarbeten och vilken praxis jag kunde använda mig av för mina böcker hänvisade knappt till rättsfall eller liknande. nervositeten steg och en vän såg att jag var långt ifrån mig själv. i samma veva som det här fick jag magkatarr..så att jag stressade upp mig ännu mer gjorde att jag bara mådde ännu värre. J sa att nu ber vi för det här; att du ska hitta förarbeten och att du ska slippa lägga ner en massa extra tid och energi på att oroa dig för vilken litteratur du ska använda. men för mig kändes det liksom så..trivialt, såå livsviktigt är ju inte mitt PM och det här behöver vi ju inte be för; "det finns ju viktigare saker". men han bara satte sig ner med mig och bad.
det är en av skillnaderna på oss, att han kan vända sig till Jesus om precis allt. och tackar för precis allt. Gud är den man ber till och lägger av sina bördor på. Den som hjälper och upprättar igen.
när jag kom hem samma kväll så gick jag faktiskt in på msn. det har jag knappt gjort på hela terminen pga tidsbrist. inne på msn var O, en vän sen högstadiet som nu också läser juridik, men i en annan grupp (vi är 270 elever uppdelade på 8 grupper.)vi har inte pratat på msn på kanske ett halvår men nu helt plötsligt skrev han och frågade vilken PM-uppgift jag hade. institutionen hade delat ut 23 olika PM och spritt dem på oss alla, så det var ca 11 pers på varje PM...och det visade sig att jag och oscar hade lyckats få samma! han frågade också om jag hade hittat boken "offentlighetsprincipen" för den handlade tydligen enbart om våra 2 paragrafer som vi skulle skriva om, samt att författaren är "DEN personen" inom det ämnet. boken visade sig dock vara utlånad på vartenda bibliotek (hade runt 4 reservationer på sig) så jag kände stressen komma. Oscar sa då att han hade lyckats få låna boken av ett kommunalråd som han kände och att han var hemma dagen efter så jag kunde få komma och låna boken, kolla i den under dagen eller kopiera. boken innehöll tydligen också paralellhänvisningar till både förarbeten och praxis!
hur troligt var det att denna långa rad av saker skulle bara "lösa" sig?dels att jag gick in på msn, att O var där, att han skrev till mig, att vi hade fått samma PM, att han hade hittat "boken", att han hade lyckats få Tag på den, att den innehöll förarbeten och praxis samt att han inte behövde den under fredagen så att jag kunde åka iväg med morfar till båtklubben och kopiera en massa sidor ur boken, där. det var liksom för bra för att vara sant.
allt bara löste sig och jag kände att Gud är verkligen God. bönen vi bad, 30 minuter tidigare, det var den som gjorde det. ingen tvekan.!
jag menar inte att vi bara kan slappna av och känna att "det där löser Gud åt mig" men om vi verkligen gör vårt bästa och anstränger oss (vilket jag verkligen gjort innan) men allting bara känns övermäktigt svårt så våga be Gud om hjälp. låt honom bära dina bördor.
våga be. och våga tro på det.:)
och kom ihåg..att du är ett Guds tempel.