emmaemla

var på en vän till familjen-s student idag. det var faktiskt en trevlig kväll men jag fick en hel del annat att tänka på. den här personens lillebror hade tidigare i veckan akut åkt in på barnpsyk och var nu inlag där. och trots dessa omständigheter stod min vän rakryggad upp idag och firade sin egen student.
 
detta fick mig, som vanligt, att börja fundera. det här handlar inte om någon problem-familj överhuvudtaget utan är en helt vanlig "normal" kärnfamilj; mamma,pappa och två barn. de har haft en rätt skyddad uppväxt, men samtidigt inte överdrivet, har aldrig behövt sakna något utan tillhör väl en ganska normal medelklassfamilj. det finns liksom inga "yttre" eller "inre" tecken för den delen heller, på att den här personen 'borde' behöva hamna i en sådan här situation. och det slog mig då plötsligt att jag undrade var jag själv egentligen hade varit om jag inte haft Gud.

genom ALLT har han hjälpt mig. när jag ser tillbaka på mitt hittills 20åriga liv så undrar jag hur jag egentligen tog mig igenom vissa händelser. och nu i efterhand är det helt solklart- självklart var det Guds nåd och Guds omsorg. Vi är naturligtvis olika som personer, och jag har själv inte haft en direkt traumatisk barndom-men allt beror på hur man definierar det. vad jag skulle kalla traumatiskt nu- och Inte traumatiskt såg verkligen helt annorlunda ut när jag var 7 år. då var jag bara ett barn. och när jag ser på "mina" barn på förskolan och inser att vissa av dem är 6 år, och att jag då bara var ett år äldre när vissa saker hände, så vill jag bara lyfta mina händer mot himlen och säga;
TACK, för att jag varit så otroligt välsignad.