är förlåtelsen villkorad?

om någon frågade mig om förlåtelsen är villkorad..så skulle mitt svar blir nej. men i bönen Fader Vår ber vi ju : "förlåt oss våra skulder, såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro" ?

måste jag själv förlåta en person som betett sig illa mot mig, för att kunna få  förlåtelse från Gud?

efter en halvtimmes pratstunde med vänner kommer jag ändå inte vidare. vi snurrar in oss i samma tanke. vi är förlåtna av nåd. rättfärdiggjorda genom Jesu blod.

räcker det så? kan vi stanna där? eller måste vi dra det ett steg längre?

är det en Önskan av Gud, att vi likväl ska förlåta våra medmänniskor, eller är det ett villkor, ett krav.?

vi måste kanske förlåta, men inte försonas helt. Gud vill inte att du raderar ut händelsen. att förlåta är inte likvärdigt med att säga "det är okej". det är inte vad förlåtelsen innebär. men om vi förlåter kan också Gud hjälpa oss att läka.








fundera. det gör man bäst med te.



fruksmak.


en längtan efter...

för det mesta skulle jag nog kalla mig en typisk stads-människa. jag har aldrig känt den minsta lilla lust att flytta ut på landet och bosätta mig där för alltid. jag trivs bra bland höghus, bilar, affärer, caféer, mängder med kyrkor, mycket folk...framförallt alla valmöjligheter tror jag det är som lockar. som i fredags...kvällen började med en mycket trevlig middag med vänner, den övergick i ett möte med Passion Church på biograf Park. Brian Houston var där och predikade och kön till biografen (mötet) bestod av ca 400 pers, hur coolt som helst! Efter mötet fortsatte kvällen med en mysig fika på café och sen en långpromenad i natten.  det finns alltid något att göra. 


men på senare tid har alla dessa valmöjligheter bara vällt över mig istället för att fylla mig med glädje som de brukar. för varje sak jag tackar ja, eller planerar in, tackar jag nej till minst 3 andra. att ständigt känna en stress över att inte räcka till, att inte hinna med, är i längden inte alls så harmoniskt och lockande.

just nu består min vardag av det här till ungefär 10 timmar per dag:
 det är tentatider.

så för tillfället avbokar jag i princip allt. och kan inte ens svara ja till vänner jag inte träffat på månader.
vad gör jag för fel?hur får alla andra tiden att räcka till?

under gudstjänsten i eftermiddags smsade jag en vän, som brukar vara där men inte dök upp. Han var på västkusten med sin flickvän tydligen och jag frågade vad de gjorde där. Svaret jag fick löd:

"Bakar tunnbröd i stenugn,
drar upp morötter,
matar fjordhästar med äpplen,
inspekterar skogen efter stormarna,
kollar till fåren efter översvämningar,
slungar honung i centrifug och filtrerar den,
myser i huset och umgås med M:s familj ;). kram"

och detta fick mitt hjärta att börja längta. jag vill också!

jag vill baka bröd, sitta framför en öppen eld och prata med vänner, umgås med de som står mig nära, vara ute i naturen och plocka svamp (eller valfri syssla), ligga i en soffa och läsa böcker (som jag själv valt och inte mina professorer), mysa ner mig i soffan en söndagskväll och se deckaren på tv utan dåligt samvete över allt jag kunde ha gjort istället. Jag längtar efter en plats där tiden går lite långsammare, där man har För Mycket tid varje dag snarare än för lite. En plats där allt det som verkligen är viktigt i livet får upplevas och prioriteras. där mobiltelefonen saknar täckning och stress är ett ord som inte finns. En plats där jag och Gud kan få umgås, för just nu prioriteras Han ofta bort i den vardagliga stressen.

En glimt av det här fick jag uppleva på mässan idag. Det var en mässa som kallas för Gudomlig poesi med musik skriven av en man vid namn Carl Dahlbäck. Den bestod enbart av sånger och en meditativ predikan. och för en sekund fick jag stänga ögonen och drömma om att jag befann mig på en annan plats. där fanns ingen annan än jag och Gud.

orden i en av sångerna gick rakt in i hjärtat:

Fånga nuet som är,
lyssna efter din själ.
Trots bruset som stör,
i ditt inre kapell.
Känn hur tystnaden bär,
en rkaft som gör fri.
Här är mötet där vi
söker livsenergi.

Tankar flyger ibland,
stiger högre än ord.
Så mycket trasigt gr ont,
som bara har fått bero.
Och när slöjan tas bort,
naken ser jag mitt liv.
Kanske sårbar men stark,
när du går bredvid.

Ta emot denna nåd,
i all längtan finns Gud.
Där förenas ditt Jag,
med ett bekräftande Du.
Du är älskad så högt,
accepterad i allt.
Kan du se på dig själv,
våga tro det är sant.


På väg till kyrkan...

Nattlig promenad

Min stora krage på min höstjacka och att vi gick arm i arm fick våra skuggor att se ut som ett par från 1800-talet på promenad.

Nattliga promenader är mysiga.





Stockholms bästa caféer!

Idag börjar det!
Min officiella café guide.  Jag är (som många vet) en av de jag själv skrev om för något inlägg sen; "en sån som fikar istället". Fast kanske inte istället, utan snarare för att.

Det finns, enligt mig, inget enklare sätt att komma in på att prata om sjysta saker än när man är ute och promenerar och sen går in på ett mysigt café för att fika och fortsätta prata. det är på ett sätt det ultimata forumet.

Så nu tänker jag ta mig i kragen och börja föra anteckningar, iallafall i huvudet. Det är så lätt att fastna i city och alltid gå till samma café.  För tre år sen hade jag en period då jag enbart gick till Waynes. Jag var övertygad om att de hade den bästa latten, de godaste sconesen och helt enkelt..bäst utbud. (av mer standard-caféer alltså). Men så fel jag hade. Inget ont om wayne´s (de kommer nog hamna som ett tips här om några veckor) men det finns så mycket mer att se och upptäcka och framförallt uppleva. Stockholms små café-pärlor är inte alltid så lätta att hitta, så nu är jag utrustad med en bok och mitt fantastiska lokalsinne! (eller hur Anders?) Idag blir det en härlig höstpromenad som avslutas med te&scones på något mysigt fik.

Uppdatering om var och hur goda sconesen var, is to come! :)

 


vi fikar istället.

Top 3 Libris bokhandel:
Långpannans lov
Den största nyheten
Kyrkkaffe


Gick nyss in på Libris för att söka efter en bok skriven av en fantastisk kvinnlig predikant från Australien. Jag lyckades inte hitta boken men fastnade vid "toplistan". 

Libris är den bokhandel som har störst utbud av kristna böcker av alla bokhandlar, och bland de tre översta platserna låg två böcker som handlar om bullbak och fikabröd/kyrkkaffe. Bullbak i all ära, men är det egentligen vad vi som kristna bör mata oss med? Bullbak. När vi sitter hemma och har lite tid att faktiskt läsa något...då tar vi upp boken om..kaffebröd! Och sen undrar vi varför vi inte ser en utbredning av Guds rike här i landet. Vi undrar varför folk verkar vara så ovilliga att tala om tro eller varför folk inte verkar vilja tro på att den finns en annan sanning än världens materialism. När vi själva läser om bullar istället för att läsa något som bygger upp?!

Min tro är hjärtats tro, men den har också fasta rotpunkter i kunskaper jag har (inte alldeles för många och djupa än, men jag tycker om att läsa). Vad vår generation kristna behöver är inte mer bullbak utan mer Evangelium. I dagens samhälle är folk också vana att ifrågasätta, vana vid att forskare presenterar teorier och lösningar på problem/frågor. Då måste vi som kristna kunna göra samma sak. Vi måste ha svar på frågor, vi måste kunna motbevisa allt konstigt som skrivs om oss och om tron nu. Det är konspirationsteorier vart vi än vänder näsan. Att Jesus skulle vara samma person som någon annan människa i Bibeln verkar vara ett hett ämne för tillfället. Vilket är en absurd tanke. Och ofta brister det tidigt i dessa författares böcker, kunskaperna om historia, om vad som egentligen hände på Nya Testamentets tid är alldeles för dåliga. Detta kan bevisas lätt av en teolog. Och detta skulle vi också kunna peka på, och kunna komma med argument mot, om vi bara orkade läsa. orkade sätta oss in i hur det var.

Det är den bistra sanningen att sann kristen lära inte har något nyhetsvärde. Jesusmanifestationen som hölls i Stockholm i våras, då 15 000 svenskar samlades under en hel dag och fyllde stan med lovsång, bön och tåg till Hans ära, det uppmärksammmades överhuvdtaget inte av media. (vilket i sig är galet). Att media är snedvriden kan vi nog tyvärr inte göra så jättemycket åt men det vi faktiskt Kan göra är att fylla oss med litteratur om annat än fikabröd. 
 

När hjärtat inte vet.

När hjärtat inte vet och tankarna snurrar runt.

Solsken, lunch vid kajen i gamla stan, en långpromenad och massor med prat gjorde dagen bättre.




"Det finns inte tillräckligt med killar"

Dagens nyhet tjejer!

Iallafall till oss kristna (ogifta) tjejer. Det finns inte "tillräckligt" med kristna killar. Några av mina vänner som går bibelskola presenterade denna fantastiska sanning för mig idag efter kyrkan. En lärare på skolan hade spritt faktumet att så ser verkligheten ut; i nuläget är vi troende kristna tjejer betydligt fler än det antal troende kristna killar som finns.

Läraren hade nog en god tanke, det tror jag säkert, men jag kan inte se något smart i att säga det till ett gäng 20åriga tjejer som redan lägger ner mer än tillräckligt med tid på att fundera över vem man kommer träffa, eller ens Om man kommer träffa någon att dela livet med. Den bistra (och rätt absurda) sanningen är att det inte är okej att vara frikyrko-kristen och ogift tjej över 25. Då är du verkligen illa ute. Lycko dig om det finns någon kvar. Är du däremot kille kan du vänta till 26-28 med att gifta dig, fullt normalt, och det finns fortfarande Massor med tjejer att "välja på".

Vad hemskt det låter; som om det vore en köttmarknad det handlade om. Bästa djuret. Gud har verkligen gett oss människor, ett betydligt högre värde än så.

Tänk om vi kunde fokusera på något annat istället? VI lägger ner så otroligt mycket värdefull tid på att hitta "den rätte/rätta". Det är få frikyrko-människor (man ska inte generalisera, men nu gör jag det) i 20-25års åldern som ärligt känner att "det är lugnt" att vara singel och att man inte letar efter någon att dela livet med.

Och den stora sorgen är ju att det inte är många av dess tidiga äktenskap som håller. livet ut. Jag hamnade själv mitt i en sån situation förra året. Och nu har nära vänner till mig precis gått igenom en skilsmässa. Och jag har andra gifta vänner som verkligen har det tufft nu. Men så är ju livet, det är upp och ned, med- och motgångar. Men är vi, som 20åringar, tillräckligt starka för att stå emot?kämpa oss igenom.? eller handlar det bara om att  kärleken är tillräckligt stark? Jag har inga svar.

Jag är rädd för att hamna i situationen själv, likväl som att jag är rädd för att aldrig ens Hamna i en relation/ett äktenskap där en sån situation skulle kunna uppkomma.

Även om Gud står mig allra allra närmast så har vi människor även andra behov. djupa behov. av en längtan till en annan människa. någon att dela livet med.

Samtalet i helgen med en vän berörde och gjorde mig både bekymrad, lite orolig och även fundersam; det kunde ha varit jag. om det blivit annorlunda.
men nu är det inte så. det blev inte så.
han är fin. min vän.

Men min längtan efter att få dela livet med någon då, vad händer med den? Om det nu inte ens finns tillräckligt med killar därute? Eller är jag kanske en av de "lyckliga" som lyckas. som hittar någon att älska, och bli älskad av?

Vem vet. men just nu känns chanserna helt okej. nästan rätt bra faktiskt.
jag kan bara instämma i det han sa:
 
"jag vill hitta min soulmate och dela en livslång omfamning med henne"

det vill jag också. en livslång omfamning.

Förtröstan.

Förtröstan är att lita på Gud.

Lovsången säger det bättre än jag kan;

Jag kommer som jag är,

har ingenting att dölja

Du har skapat mig och känner mig så väl

på vacklande ben, men jag längtar att få

följa Du styrker mig och leder steg för steg


Jag vill vara här, i Ditt ansiktes ljus

låt mig präglas och bli en bild av Dig

Jag vill vara här, i Ditt ansiktes ljus

reflektera ljuset ifrån Dig.




 


glädje är...

Lättnad är att vakna på morgonen utan en klump i magen.

Oro är att inte veta hur framtiden ser ut. Att inse faktum; jag är ensam nu. inga livlinor. ingen annan. bara jag.

Rädsla är att bli kvar i den ensamheten.

Trygghet stavas familj och vänner.

Saknad är att ha sina allra närmsta vänner i 2 andra länder.

Längtan är tanken på att få ha någon att dela livet med.

Fantastiskt är att få vara barnvakt igen, jag har saknat dem så!

Framtidstro är att veta att no matter what så är Gud med mig och att Han har en fantastisk plan för mitt liv.

Glädje är att komma hem och öppna brevlådan för att inse att det ligger ett helt underbart fint brev där till mig. Med ett litet konstverk på, från världens bästa vän.





min dag.


c´est moi.


dagen började med att L ringde och sa att föreläsningen var inställd. Hon befann sig då lyckligt hemma och hade sett detta på internet medan både jag och C redan var vid centralen/tunnelbanan på väg till universitetet. gah, den enda föreläsningen vi hade idag och så blev den inställd. dumt. men men..istället för att deppa ihop över min brist på sömn, som nu faktiskt Kunde ha botats genom en timmes sovmorgon, så klev jag glatt ut i kylan för att gå på en liten shoppingtur istället!

Mina fynd är ännu ej fotade, så det blir lite bilder från dagen istället:


mitt underbara stockholm. shoppings längs med Kungsgatan och Norrlandsgatan.


sen passade jag även på att fånga min blivande arbetsplats (?) på bild...

(blir nog inte så!)




shoppingturen ledde mig in i PK-huset.



Efter detta var det verkligen dags för något att äta. Tillbaka till Kungsgatan och ett besök på Espressohouse blev det.
Stor latte och scones med cream cheese, samt en liten lässtund med förra månadens nummer av Elle. (fastighetsrätten har tagit upp all min läs-tid, så jag har halkat lite på efterkälken!)



I väntan på att Sandras föreläsning skulle sluta spenderade jag tid på stadsbiblioteket.
jag hade mest tänkt att gå runt lite, men kom (som vanligt) därifrån med 7 böcker!


nu är det dags att återigen gräva ner sig i böckerna och lagboken. Sen blir det ett avsnitt av Top Model och en tidig kväll. lider av sömnbrist tror jag. Time for tea!


känslosnurr.

det känns som att ligga i vatten.
jag öppnar munnen för att andas, men inser att
det inte går.


jag har nog alltid trott att du skulle vänta. finnas där.
finnas kvar.
som en riktig vän. att vi skulle hitta dit.

men nu är de en enhet. han&hon.

jag vet inte varför jag reagerar såhär.
jag går ju vidare nu.
men det är kanske en del i processen. eller så är det något mer än så.

just nu så gör det bara så otroligt ont.


och allt är faktiskt rörigt.
jag är vilsen. och lite ensam. och mina vänner är ännu vilsnare.

när beskedet kom idag var jag extremt lugn, men sen på kören så hade det nog landat lite mer. samtalet i pausen fick bägaren att rinna över. tårarna kom och jag fylldes av en sån känsla av hopplöshet.
hur ska jag kunna hjälpa?

jag får lägga situationen i Guds händer.

höst.

nu är det verkligen höst igen.

när jag vaknar på morgonen är det sista jag vill att kliva upp ur min varma gosiga säng och sätta ner mina fötter på det iskalla golvet. (underbara fårskinnstofflor räddar mig dock). När jag sen börjar min dagliga (spring-) tur till tåget känner jag hur det isar i kinderna och händerna och jag tänker att det faktiskt är dags att börja ha strumpbyxor under byxorna.redan. och vantar. Som tur är har jag dock varit förutseende nog att komma ihåg raggsockorna i skorna :)

Jag håller hårt om min nya Starbucks mugg och inser att det är nu teet behövs till fullo; det både värmer och piggar upp. Sen när jag smått andfådd kliver på 7.09-tåget och ställer mig för att trängas med de andra om det pyttelilla utrymme som finns så börjar det. hostandet. och snörvlandet. och nysningarna. uäh. jag får rysningar bara jag tänker på det. Jag hör någon nysa och ser hur både jag och "grannen" försiktigt drar upp våra halsdukar över mun och näsa. (kanske man kan undkomma smittan då?) Rusar sen vidare till universitetet och på vägen ser jag...halsdukar. i mängder. i massor. i färgglada klasar. (jag ääälskar halsdukar. gärna stora). Efter rätt uttröttande timmar om fastighetsrätt beger jag mig så hemåt igen. Nu blir det inte varmare ju längre fram på dagen vi kommer utan snarare kallare, eller åtminstone oförändrat. Jag stannar på åhléns och köper mig ett par handskar. På vägen hem går jag förbi en liten park. där hittar jag det ultimata hösttecknet. vad kan vara mer höstligt än färgglada löv (obs, träden. önskar att de inte föll av.det blir så tråkigt då) och svampar.

här är dagens höstbilder.

finurlighet

En folktom tunnelbanestation, klotter på väggarna, gult (rätt fult) kakel, grått golv, träbankar, silvriga papperskorgar....... jag samlade på mig intryck från stationen, på väg upp till kyrkan i söndags. och mitt i mina funderingar om vad i all sin dar relaxering i fastigheter egentligen innebär, så möts jag av den här.



En helt fantastisk papperskorg. i sin enkelhet.
Det gjorde mig så glad. Vem har kommit på den brillianta iden att sätta mosaik på den?
tack till dig. det gjorde min söndag lite bättre.


tack.

Gud är så stor. i jämförelse med oss.

ibland har jag nog svårt att inse hur stor Han faktiskt är. eller inte ibland, utan snarare sådär..dagligen.

jag kom att fundera på, under predikan idag, varför jag egentligen känner att jag kan stå upp och av hela hjärtat prisa och lovsjunga Gud, när min vår varit som den var. Men det jag snabbt insåg var att det Är just därför som jag kan stå upp, som jag orkar gå vidare och som jag trots allt kan le mot J och ärligt säga att det är okej. nu. jag insåg att no matter what så håller jag krampaktigt fast vid Gud. Det känns som lite av ett mirakel att jag står på benen och faktiskt mår bra. jag är inte bitter eller arg längre, visst händer det att jag tänker sånna tankar, men i stort sett inte. jag har förlåtit och gått vidare. och den styrkan har inte kommit från mig själv.

När smset kom ikväll från en vän som tappat tron och är självmordsbenägen, så kunde jag, om inte förstå, så åtminstone försöka. jag vet inte exakt vad han går igenom men jag vet hur han känner sig; känslan av en hopplöshet, av en meningslöshet och samtidigt en gränslös sorg. och då inser jag plötsligt varför. varför jag behövt gå igenom den här våren. och jag fylls av en tacksamhet och förundran över den otroligt kärleksfulla Gud vi har.

En Gud som inte sminkar över och försöker gömma det fula. En Gud som låtit mig få stå med uppskrapade knän och blödande hjärta, men hjälpt mig igenom det. Min Far som låtit mig få uppleva den djupaste ångest för att också jag ska kunna sträcka ut en hand och säga att det blir bättre. att livet är meningsfullt. och värdefullt.


perfekt kväll


jag, världens finaste vän, massor med te (ett hett tips är att använda barista-mjölk när ni ska värma mjölk till chai te, det blir såå gott!) bra samtal och två avsnitt av mordkommissionen. perfekt kväll.








mys.

Varför gör vi det?

För att återknyta till det jag skrev om för  några dagar sen..om vad jag anser är en av våra uppgifter som kristna, så kommer här några tankar som jag grundar dels på egna funderingar dels på en predikan som Stefan höll i BK3 i söndags.

För att jag ska kunna engagera mig att göra något eller verkligen lägga ner all min tid och kraft på det så behöver jag nästan alltid en morot, inte i sin fysiska bemärkelse såklart, utan som något att kämpa för. ett mål. en drivkraft. Utan drivkraft har jag ju ingenting som för mig framåt, och har väl egentligen ingen riktig "mening" med det jag gör(missförstå mig inte) . 

Om man läser i 1 Thess 2 kapitel så talar Paulus om vad hans drivkraft att predika evageliet var; Guds kallelse. Det står i vers 2 att Gud är den som ger oss mod att predika evangeliet. Jag behöver inte oroa mig för vad andra kommer tycka eller om jag ska våga berätta att jag är kristen/varför jag är det, för Gud kommer gripa in och ge mig mod. det är coolt.

Om vi fortsätter att läsa i vers 4 står det också att Gud har funnit oss värdiga att anförtros evangeliet. Eller rättare sagt att Paulus och hans medarbetare hade funnits värdiga att anförtros evangeliet...men det har faktiskt du&jag som kristna här idag också. 

Paulus andra drivkraft kan vi läsa om i 1 Thess 2:8. Där står det om hans kärlek till människor. En kärlek som verkligen var på djupet.

Just det med kärlek tror jag verkligen är något  vi kan och bör ta till oss. Varför vill vi sprida evagelium? Jo, av kärlek till våra medmänniskor. Vi måste sluta se människor som "missions-objekt" (konstigt ord, jag vet). Det handlar inte om att vi ska ut och vara Guds redskap i att "frälsa världen". Vi måste vilja berätta om evangeliet för att just den människan ska få lära känna Jesus.

Paulus visar på den här kärleken när han pratar om församlingen, som stod fast i sin tro, i Thessalonike:
1 Thess 3:7-8 "Därför har ni, bröder, mitt i alla våra svårigheter och lidanden gett oss nytt mod med er tro: nu lever vi, när ni står fasta i Herren".

Vår kallelse är alltså att vara tydliga med evangeliet och att leva i den kärlek som Paulus beskriver.


"hur mår du?"

Oj, vad jag underskattat förkylningars "genomslagskraft". Tycker alltid att folk är lite mesiga då de påstår sig bli däckade av en förkylning...men så fel jag haft. har i princip varit fri från förkylningar sen jag slutade jobba på förskolan (då var jag förkyld ett halvår i sträck dock!)...jag antar att jag byggde upp någon fenomenal motståndskraft. Men nu i fredags så åkte jag också dit. Inte så konstigt dock. I princip varenda människa jag träffat de senaste två veckorna har börjat mening nummer två (fråga: "hur mår du?") med "jo, tack. jag är rätt så förkyld/sjuk/snuvig/krasslig" etc.

För att komma till ämnet på inlägget idag. Denna fråga: Hur mår du? På den är det är okej att svara " jag mår bra". Det är också okej att svara "jag mår sådär, är förkyld". Men något annat är inte okej. Tänk om någon skulle våga svara ärligt på den frågan för en gångs skull. Det skulle ju verkligen sätta frågeställaren i en obehaglig situation. (märk min ironi)

I fredags när jag skulle jobba på Källan var jag inte så taggad när jag kom dit..jag kände att förkylningen var på gång och jag hade haft en helt galen vecka (studiemässigt). Men när jag och E satt och satte ihop projektorn till guitar-hero (det var mest E som "satte ihop den") så fick jag frågan "Hur mår du Emma. Alltså, på riktigt?"

Han är en av de få människor som inte är min allra closest, men som jag ändå kan vara helt uppriktig mot. Vilket gör den där frågan rätt betydelsefull. Svaret jag kunde ge var helt ärligt; och löd att det var rätt bra. jag blir starkare och starkare för varje dag som går och har äntligen kunnat lämna stora delar av min tidigare relation bakom mig.

Men bara tanken på att han faktiskt brydde sig så pass att han ärligt undrade hur det var, fick mig att känna mig betydligt mer peppad inför kvällen. den känslan vill jag ju att ungdomarna som kommer dit också ska få känna; att vi faktiskt bryr oss om hur de mår. på riktigt.

Resten av helgen fortsatte med en låång sovmorgon, lite plugg, en mysig middag med en vän, Eurovision dance-contest på kvällen (ja, jag tycker om att se på sånt), och sen ytterligare en sovstund på söndag morgon. Försöker sova bort förkylningen, men än har jag inte lyckats.

Söndagseftermiddagen spenderades i Bk3 även denna vecka. J:s leende kan lysa upp en hel dag, jag kände mig så otroligt välkommen när jag kom dit. Mötet var bra och Stefan predikade untifrån 1 Thess, vilket jag tänker skriva lite mer om..en annan dag. :) Lovsången med tjejerna från husbykyrkan var riktigt bra, men den sista lovsången väckte för många minnen och jag kände att jag behövde gå ut en sväng. Jag bad Gud om styrka, och styrka fick jag;  jag återvände in i möteslokalen, men det där med fasader...har aldrig varit min grej.

"Är det bra?" var frågan jag fick från S. Ja, svarade jag. Men han såg mig i ögonen och frågade igen, "är det verkligen det?"  Jag skakade på axlarna, men sa att det ändå var lugnt.

För det är lugnt. Jag försöker stå stadigt rotad, men ibland så känns det som att allt bara vacklar. Men det som gjorde mig glad var bara sättet han sa det på...det var skönt att få veta att någon kan ställa den frågan och faktiskt mena att personen vill veta hur det verkligen är.

trofast.


Helgen började med ett pass på Källan i fredags. Jag verkligen älskar att jobba där; känner att jag växer mer och mer i min roll där och att jag får bättre och bättre kontakt med ungdomarna. Men på senare tid har antalet ungdomar som kommer dit minskat drastiskt...från runt 80-100 per kväll till mellan 15-20 pers per kväll. Vi alla som jobbar där känner att förändring måste ske på något sätt. De som gått där förut har nu blivit äldre, får gå ut etc...och nu behöver vi hitta "nya ungdomar". Detta har varit ett stort böneämne för mig under veckan och något jag gått och verkligen funderat på....

Vi ber alltid innan vi öppnar caféet och denna vecka så kände jag bara att vi får överlåta det helt i Guds händer och vi bad att Han skulle leda de ungdomar som behöver vara på Källan, de som av någon anledning behövde få komma dit, i fredags. Och Om vi blev bönehörda. Ju längre kvällen gick, desto mer folk kom. Det kom inte 80 pers, men runt 35-40, vilket var en gigantisk ökning! Dit kom även folk som, jag åtminstone, inte sett där sen förra vintern...och det var bara ett sånt klockrent bönesvar. Ibland måste vi inse att vi inte kan företa oss allt vi vill i vår mänskliga kapacitet. Vi får istället lita till Gud. Han är alltid trofast.


varm choklad förgyllde kvällen!


Jag skäms inte för evangelium

Vad är min uppgift som kristen?

det är en fråga som cirkulerar i mitt huvud rätt ofta. svaren är många, "uppgifterna" är många. men en av de största sakerna för mig är uppgiften att sprida evangeliet. Och detta är inte längre något som är begränsat till "missionärer i Afrika" och att nå "de onådda folken". De onådda folken finns i sånna fall lika mycket här i Stockholm; mitt ibland oss.

Om det är något som gör mig arg så är det orättvisor; det gör mig helt oresonligt upprörd (jag vet att det inte alltid är bra) - så pass att jag blir så känslomässigt engagerad att jag inte kan argumentera klart för min sak längre. Men för mig passar det här också in på det som rör min tro. Vi som hittat Jesus är ju inte en särskilt utald grupp- vi Är utvalda, vi Är kallade att vara Guds barn och jesu lärjungar, Men Han vill ju att alla ska hitta dit. Oavsett om man tagit emot Jesus eller inte så är man ju älskad av Gud.

Vad gör vi då som troende kristna med den här skatten vi fått?

Det varierar ju självklart, men något det ofta blir är en klubb för inbördes beundran. Det blir ett sammahang; en gemenskap där man trivs och kan känna sig hemma. För vissa blir det även ett andligt tävlingsfält där det handlar om att prestera i "andlighet" (hur det nu ens skulle vara möjligt..!). Jag är allergisk mot fenomenet med att stänga in sig och äta ostfrallor och dricka te. Det måste vi också kunna göra, självklart, vi ska ju som människor utvecklas i vår tro, vara en del av en församling och ha gemenskap med varandra...självklart. men inte på bekostnad av andras frälsning.!
det låter hårt, men blir det inte så.? Om man varvar ostsmörgåsar med outreach, så tror jag det blir bra. Men om man låter det stanna vid gudstjänstbesök, bön hemma i ensamheten och sen fikastunder med de kristna vännerna i kyrkan....har vi verkligen nått vårt mål då?

anledningen till blogginlägget just nu var en pratstund med en vän. Vi ser rätt olika på den här saken eftersom vi ser olika på hur vi blir bemötta av människor. När jag började läsa till jurist var det en av de första saker som folk fick reda på om mig, att jag var troende (minns inte helt i vilket sammahang). En sak som var skönt var att jag enbart fick positiv respons på det. Men även om jag nu tyckte att det var skönt så hade de andras syn på mig inte ändrat mitt val att berätta. Min vän anser sig hellre vänta med att berätta det; av rädsla för att bli inplacerad i en mall. "frikyrkokristen- en sån som inte dricker alkohol, inte har sex innan äktenskapet och är ungefär som de i Knutby". 

För det första tror jag att vi måste våga tro att människor omkring oss inte alltid är så trångsynta. Ibland tror jag att det är våra egna tankar som begränsar vår frimodighet. men Om de nu skulle vara det så har ju vi istället en möjlighet att visa på att man kan vara kristen och samtidigt leva i den värld vi befinner oss i. det funkar rätt bra faktiskt! 

Men om vi vänder på det; som hon sa...om hon väntar med att säga att hon e kristen och först visar hur hon är och Sen säger att hon e kristen (när de förstått att hon e normal) så kanske det blir enklare.

Jag är kluven. Det är absolut ett bra sätt; att bete sig sjyst och sen förklara att man gör det för att man är kristen- grymt! Men när det som driver en är en rädsla av att bli dömd.... 

För mig är tron frihet, en frihet i Kristus att vara den jag är och att stå för värderingar som resten av samhället inte alltid gör. Jag ser det som en otroligt sjyst grej att faktiskt få svara nej på frågan om jag dricker alkohol. Inte för att just alkohol-frågan är ett kärnämne inom tron, men för att det ofta leder till grymt intressanta diskussioner- och jag samtidigt får en möjlighet att förklara Varför jag gör de val jag gör.

En annan pratstund med en vän i veckan löd:
"jag skämdes för min tro tidigare och vågade inte stå för den".

Det här blev mest förvirrade tankar...men kontentan e att jag verkligen tror att vi har en uppgift här på jorden. Att vara kristen är inte en klubb för inbördes beundran; vi har en uppgift, här och nu..i Stockholm. Vi ska sprida budskapet till våra grannar, kollegor och medmänniskor.

Det är som Paulus skriver i Romarbrevet
 
Rom 1:16
"Jag skäms inte för evangelium.
Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror,
först juden och sedan greken."

Vi är kallade att vara ljus och salt i världen.

Matt 5:13, 5:14

Ni är jordens salt.

Ni är världens ljus

att vara den "jag är".

jag trodde nog inte att det skulle vara så svårt.
att gå tillbaka till att "vara den jag är".

jag är fantastiskt tacksam över att ha lärt känna A. det känns som att han ser rakt igenom mig och kan sätta ord på alla tankar, känslor och saker som rör sig inom mig. samtidigt som längtan efter något mer, en djupare relation drar och lockar så är jag bara så otroligt tacksam och glad över att han bara finns där..och faktiskt verkar förstå att jag behöver gå
igenom detta...och verkligen behöver få vara själv. jag behöver hitta en styrka i mig själv; stå på egna ben och kunna andas lätt, trots att jag gör det. (hoppas du inte känner att jag lämnar ut dig, då får du säga till)

En punkt jag skulle vilja komma till är den som jag var i på bilden nedan. Jag bara älskar den. och det har absolut ingenting att göra med S som är bredvid eller den relation Vi hade då. Utan mer det mentala tillståndet. Jag var i en relation som var trygg, bra och fyllde mig med glädje och kärlek. Vi kunde bråka, skratta och gråta tillsammans. Men det som var ännu viktigare var att jag kunde vara mig själv. Sandra har i efterhand sagt "kommer du ihåg hur arga ni kunde va på varandra"?? Ja,det kunde vi. men relationen stod pall.
Vi hade båda en trygghet i de vi var. Ytan behövde inte vara så putsad. 

 
Det är något den (ytan) blivit under det dryga senaste året som varit...alla "fläckar" har tvättats bort, håret har slätats ut, åsikterna plattats till och tystats ner....jag ville ju inte riskera ytterligare en "kris". I början försökte jag säga min mening, stå upp för det jag tror på...men när man möts av en sårad min och ett besviket tonfall varje gång, som att jag gör den andre besviken genom att ha en annan åsikt, så orkar man tillslut inte ta det. sakta men säkert så börjar man själv tro att det han säger nog är ganska rätt ändå. och mycket av mina egna , gamla åsikter har jag värderat om och är nu beredd att hålla med honom. men mycket at det jag brann för förut, som rättvisefrågor tex har sakta fått suddas ut ur mitt medvetande för att övertas helt av annat...som hur många ggr jag säger "himla" per dag. (numera 0ggr).

numera är jag ändå en hel del gammal-emma....som S sa "yes, den gamla emma är tillbaka" och klappade min hand i en give me five-gest. men det är en bit kvar att gå. jag har äntligen vågat släppa taget helt...samtalen med människor omkring mig; M, A och N den senaste veckan har fått mig att inse att nu har jag släppt alla livlinor...jag har inget att falla tillbaka på. Det är bara jag.

Och konstigt nog så känns det bra- åtminstone rätt bra.

Jag älskade tex dagens gudstjänst i BK3. okonstlat, ärligt, uppriktigt, kärleksfullt och fyllt av evangelium.
dit kommer jag återkomma.
en till bra sak var vännerna S och B...och en massa annat trevligt folk.

Nu är det dags för en deckare på tv och sen lite mer fastighetsrätt! yeay!...



det här är glädje och trygghet. och den jag en gång var, och är på väg tillbaka till.

en hel emma. med ett helt hjärta. visserligen med en del plåsterlappar och ärr,
men tids nog och med Guds hjälp tror jag att även de försvinner.

Tidigare inlägg