besviken.
folk jag trodde jag kunde lita på.
varför är ingen intresserad av att höra min version?
jag kan bara lita på Jesus.
och be. jag vet att Han hjälper.
som barn igen.
det här är några favoriter :o) ->
"Det flödar glädje, ohoho,
det flödar glädje ohoho,
levande vatten från Jesus strömmar igenom miiig.
Det flödar glädje, ohoho,
det flödar glädje ohoho,
jag har mitt namn skrivet i livets bok,
ja har mitt namn skrivet i livets bok,
ja har mitt namn skrivit i livets bok hallelujaaaa..."
:o) mysigt! får massa minnen. charmig text, men samtidigt ganska klockren ändå!
allt var så självklart. och det Är egentligen självklart. men jag tror vi krånglar till det.
likaså den här låten:
"Tänd oss igen och igen så det aldrig blir mörker
Gud vi behöver dig så för att vara ett ljus
Tänd oss igen och igen så det aldrig blir mörker
Gud vi behöver dig så för att vara ett ljus
vi vill lysa som stjärnor på himlen,
vi vill vara det ljus som alla ser,
ge oss kärlekens låga
vi har ingen egen förmåga,
vi vill brinna som eldar i natten
som visar vägen för alla hem till dig
kom med ditt ljus och förvandla oss nu.. "
och en sista som bara får mig att vilja studsa upp och dansa (vilket jag också gjorde :oD)
"Jag vill sjunga, och dansa, och visa all den tacksamhet jag har till dig, för allting som du gjort.
Jag vill sjunga, och dansa, och visa all den tacksamhet jag har till dig, för allting som du gjort...."
barnen hade en speciell plats också ....:o)
dagens bibelord
Överlämna din väg åt HERREN, förtrösta på honom, han skall göra det.
Ps. 37:5
sov gott! :)
rörigt på rummet = rörigt i livet
.
hm, jag har alltid rörigt på rummet tänkte jag när jag hörde detta, och så har jag nog fortsatt tänka sen dess. men igår kväll insåg jag att jag nog faktiskt är precis som sandra. det är inte Konstant stökigt hos mig, jag tycker också om att ha det fint. men i omgångar under våren har klädhögen på stolen bara växt. papperen svämmar över bredvid sängkanten. lagboksväskan (med lagboken i) har stått ouppackad vid dörren så länge att den blivit dammig, insåg det när jag städade i helgen. och mitt i all röra skulle jag lägga nytt golv i mitt rum. hela rummet skulle packas ihop, stoppas ner i lådor och sen packas upp 2 dagar senare för att gås igenom och se vad som kunde kastas bort eller skänkas bort- en helrenovering helt enkelt.
lite likadant har det nog varit med mig. jag har inte haft tid att ordna med rummet. istället har jag har fått omvärdera en hel del i livet- vända ut och in på mig själv, "tömma garderoberna", bygga nya hyllor och börja stoppa in allt ihopvikt och prydligt igen. hitta tillbaka till en normal vardag, en vardag med en ny person.
men nu har jag hittat ett lugn. jag mår bra. för tillfället vill jag bara sjunka ner i soffan med min nyinköpta ELLE-tidning, eller ta fram min symaskin igen och börja sy, eller kanske läsa en ny bra bok, eller varför inte pyssla lite örhängen och andra smycken! :) (troligtvis måste jag ta itu med mina 2 tentor först den närmaste veckan..men sen :D)
nöjd emma.
ikväll har jag städat på rummet :o)
.
på rätta fötter.
hela den här våren har varit en enda stor röra. en glädje-röra visserligen..men samtidigt har en hel del jobbigt hänt. det har bara snurrat på..grej på grej på grej på grej. magkatarr, ryggont, och bara en känsla av allmän hopplöshet och ingen ork. det har varit de kroppsliga symptomen. som haft sin grund i helt andra saker. men oavsett vilka frågorna varit, de fysiska smärtorna varit eller hur stor än ensamheten känts och hur mörka och oöverkomliga en del saker varit så har jag, nästan som ett barn håller sig fast vid tryggheten hos sin mamma, verkligen klängt mig fast vid Gud. jag har gråtit, undrat varför, undrat HUR situationen ens ska gå att lösa, bett, funderat, varit arg och varit uppgiven. men Han har aldrig lämnat mig.
jag såg det nog inte då. men jag kan verkligen se det nu.
lyssnade på samuel ljungblad nu ikväll och det var en mening i en låt som slog mig och fick mig att börja fundera över min vårtermin hittills..
"without the struggle I get to secure..and I´m acting like I don´t need you no more"
jag tror verkligen att det ligger något i det där. i vårt välfärdssamhälle är det så lätt att fokus hamnar på...ja, you name it...annat än Gud iallafall. men när vi går igenom prövningar så är det som att det är en inbyggd "drift" i oss - även hos människor som inte uttalat kallar sig kristna - så vänder vi oss ofta till Herren med våra frågor, funderingar och böner. jag tror det handlar om den djupa längtan Gud planterat i oss.
Men många tror kanske att livet som kristen är en gratisbiljett till ett enkelt liv. vilket är allt annat än sant. Jesus har aldrig lovat att livet som kristen skulle vara enkelt - att vi skulle åka fram på en räksmörgås. nej..det är bara att se tillbaka på historien. men vad Han däremot lovat är att aldrig någonsin överge oss. Han har också lovat att skydda oss mot det onda.
De som sår med tårar skall skörda med jubel. Ps. 126:5
det visade sig att när jag som mest behövde någon... i all min desperation, så var det Han som svarade mig. även om inte mamma såg. inte pappa. inte mina vänner..så såg Han. det var Hans omsorg jag förtröstade på, som jag litade på.
Jag sökte HERREN och han svarade mig, ur all min förskräckelse räddade han mig.. Ps. 34:5
många frågor som legat och skavt har jag nu äntligen också kunnat släppa. jag kan återigen frimodigt lyfta mitt ansikte mot Herren och säga att Han är kungars kung och att jag bara vill leva ett rättfärdigt liv i Hans tjänst..för han har lovat:
Det är jag, jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg.
Jes. 43:25
så nu kan Jag säga:
Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Ps. 51:12
nu ska jag krypa upp i soffan under en filt, dricka oboy och umgås med en vän. :o)
personliga möten.
glömde att lägga in bibelordet i förra texten *klant-emma*
här kommer det:.
"Ty Guds tempel är heligt, och det templet är ni"
1 Korinthierbrevet 3:17
Ytterligare ett samtal i soffan med min gode vän fick mig att fundera. vi läste ur en bok som handlar om Guds helighet (kanske nämnde den i förra inlägget-tack Anna iallafall :)..) men samtalet handlade inte om något konkret ur boken utan det var utifrån författarens vittnesbörd vi började diskutera. den självklara sanningen slog mig plötsligt - att man - iallafall kanske på våra konfirmationsläger - ofta börjar i fel ände. eller fel ändå kanske är ett dumt uttryck, men min poäng är, att om jag funderar riktigt noga över vad som faktiskt gör att jag vill stå upp, inför hela världen, och bara berätta att Jesus är kung, är det för att jag har en personlig relation till Honom...och för att Gud har berört mig genom de mest fantastiska möten! Vi kan läsa texter, studera Bibeln och få höra talas om Guds ord..men om vi aldrig personligen mött Gud eller verkligen själv fått erfara hans kärlek då saknar vi ju också det mest grundläggande som handlar om en vilja och en längtan efter att få reda på mer om Honom. vi är bra på att försöka pränta in bibelord i konfirmanderna och göra hundratals värderingsövningar - men vilket utrymme ger vi egentligen till personliga möten?
på lägret är, bland ledarna, ett välkänt fenomen de s k "gråtkvällarna" . oftast rör det sig om en andakt då man för första gången erbjuder personlig förbön. först är det ingen som vågar gå fram och be om förbön..men sen, om bara en person vågar så brukar det nästan bli "kö" till de förbönsstationer vi har. vissa kommer på fler saker de behöver be för och kommer tillbaka en gång till. :o) det fantastiska med dessa kvällar är att trots gråtandet- som säkert också kan vara "ogråten gråt" - så blir konfirmanderna berörda. något i deras hjärtan förändras, och det märks. det tycker jag är något att fundera på..och verkligen ta vara på; att när vi ger av oss själva och vill vara ett redskap för Gud så att Han kan verka genom oss, så gör Han det. coolt! :)
men om vi då som ledare ska kunna förmedla något av det här till konfirmanderna måste vi ju verkligen vårda vår egen relation till Herren. och oavsett om man befinner dig i svenska kyrkan eller i den mest karismatiska frikyrka så tycker jag ofta att man möts av så mycket utsida. inte rent fysiskt, men ändå som en form av fasad många sätter upp. vi glänser på utsidan- sträcker upp våra händer i lovsång och tillbedjan - men hur ser det ut när man är ensam. när man är hemma i sin kammare, när de andra inte ser. är Gud nummer ett då? jag kan ärligt säga att jag önskar att det vore så och jag tror att det oftast är så...men samtidigt är det så lätt att allt annat bara tar över...Gud hamnar, lite oftare än vad Han bör, på "att göra listan". iallafall för mig.
men trots att jag prioriterar fel ibland så har jag samtidigt en enorm längtan efter dessa ensamma stunder med Gud. då kan jag vara mig själv, släppa garden och bara be utifrån vad mitt hjärta vill be om. det är då Gud känns som närmast. inte i stora folkmassor eller på fantastiska festivalmöten, utan hemma. för mig handlar det om att jag då vänder mig mot Jesus och har allt fokus på honom. I uppenbarelseboken 1:16 står:
"Hans ansikte lyste som solen, när den skiner i all sin kraft"
Jesus är ljus. men han ger också ljus. vänder vi oss Mot honom förändras vårt sinne så att vi kan få vara hans "ljusbärare" i världen. och om vi önskar att andra ska kunna se att vi som kristna faktiskt hittat något annat i livet, något som betyder mer än allt annat, så är nog inte det bästa sättet att slå Bibeln i huvudet på dem. inte utifrån min erfarenhet iallafall. jag vill istället vara genomskinlig så att Jesus kan få lysa igenom. och jag är så otroligt tacksam över möjligheten vi fått; att jag kan få vara ett Guds redskap i världen som kanske kan få folk att börja fundera, börja längta och vilja veta mer. Och när vi väl kommit dit kan vi fortsätta med att prata om treenigheten och göra våra värderingsövningar ;)
så Herre, den här kommande dagen överlåter jag till Dig. låt mig få bli till välsignelse, för dig och för andra.