tack för barnen!
livsglädje?
nej. långt ifrån.
men som jag kom fram till under ett samtal med sandra igår, så är jag faktiskt inte "ledig" än.
det finns fortfarande hopp. och det klamrar jag mig fast vid.
att vakna på morgonen är jätteskönt för då är man bara totalt ovetandes om hur allt egentligen ligger till. det är först efter ungefär 2 minuter som klumpen i magen gör sig påmind och jag inser att även denna dag kommer bli en enda stor prövning. men att vara sysselsatt, det hjälper.
i sommar kommer jag bara arbeta 2 veckor på Skogsdungen, och idag var min första dag där. med nya barn och ny personal, men det var bara helt underbart. först var jag helt illamående av nervositet; inte över jobbet..utan över det faktum att jag kommer bli tvingad att möta små glada, söta barn hela dagen och hela tiden bli påmind om det. jag bad konstant hela den 30 minuter långa resan till jobbet.
Gud är dock fantastisk. bussarna går så ojämnt upp till viby att jag var där nästan en halvtimme innan jag började,. och eftersom jag bara extrajobbar hade jag ingen nyckel. alla dörrar till avdelningarna var låsta och likaså ytterdörren till personalingången. jag var både trött och hungrig och frös en hel del - t-shirt är inte att rekomendera vid halv sju på morgonen. men jag bestämde mig för att sätta mig på trappan utanför kotten och vänta. och ungefär 5 minuter senare hör jag en dörr öppnas. "nej men hej" säger Ingrid. "Jag var inne på avdelningarna och donade lite och tänkte att det är ju ingen som kommer såhär tidigt...men så alldeles nyss fick jag en plötsligt känsla att jag nog skulle gå och öppna dörren".
Gud är GOD.
under de första två timmarna ville jag dock bara där ifrån. jag hade nästan kramp i magen och ville bara bort från alla lyckliga föräldrar med vigselringar på sig som kom dit och skulle lämna sina små småttingar. men snart hade alla lämnat sina barn..och då blev det långsamt bättre; P var ledsen och saknade mamma, A ramlade och slog sig, E ville sparka boll, L ville ha fart på gungan.
Jag insåg att jag var behövd.
I dessa små barns liv spelade jag en fantastiskt stor roll. Jag fanns där när A skrapade knäet, jag kramade och busade med P när han saknade sin mamma, jag var den som sparkade boll med E.
även om jag inte mår bra så är jag ändå otroligt tacksam över att Gud verkligen fanns där och konkret hjälpte mig igenom den här dagen. utan Honom hade det aldrig gått.
nej. långt ifrån.
men som jag kom fram till under ett samtal med sandra igår, så är jag faktiskt inte "ledig" än.
det finns fortfarande hopp. och det klamrar jag mig fast vid.
att vakna på morgonen är jätteskönt för då är man bara totalt ovetandes om hur allt egentligen ligger till. det är först efter ungefär 2 minuter som klumpen i magen gör sig påmind och jag inser att även denna dag kommer bli en enda stor prövning. men att vara sysselsatt, det hjälper.
i sommar kommer jag bara arbeta 2 veckor på Skogsdungen, och idag var min första dag där. med nya barn och ny personal, men det var bara helt underbart. först var jag helt illamående av nervositet; inte över jobbet..utan över det faktum att jag kommer bli tvingad att möta små glada, söta barn hela dagen och hela tiden bli påmind om det. jag bad konstant hela den 30 minuter långa resan till jobbet.
Gud är dock fantastisk. bussarna går så ojämnt upp till viby att jag var där nästan en halvtimme innan jag började,. och eftersom jag bara extrajobbar hade jag ingen nyckel. alla dörrar till avdelningarna var låsta och likaså ytterdörren till personalingången. jag var både trött och hungrig och frös en hel del - t-shirt är inte att rekomendera vid halv sju på morgonen. men jag bestämde mig för att sätta mig på trappan utanför kotten och vänta. och ungefär 5 minuter senare hör jag en dörr öppnas. "nej men hej" säger Ingrid. "Jag var inne på avdelningarna och donade lite och tänkte att det är ju ingen som kommer såhär tidigt...men så alldeles nyss fick jag en plötsligt känsla att jag nog skulle gå och öppna dörren".
Gud är GOD.
under de första två timmarna ville jag dock bara där ifrån. jag hade nästan kramp i magen och ville bara bort från alla lyckliga föräldrar med vigselringar på sig som kom dit och skulle lämna sina små småttingar. men snart hade alla lämnat sina barn..och då blev det långsamt bättre; P var ledsen och saknade mamma, A ramlade och slog sig, E ville sparka boll, L ville ha fart på gungan.
Jag insåg att jag var behövd.
I dessa små barns liv spelade jag en fantastiskt stor roll. Jag fanns där när A skrapade knäet, jag kramade och busade med P när han saknade sin mamma, jag var den som sparkade boll med E.
även om jag inte mår bra så är jag ändå otroligt tacksam över att Gud verkligen fanns där och konkret hjälpte mig igenom den här dagen. utan Honom hade det aldrig gått.
Kommentarer
Trackback