på rätta fötter.
jag står på mina fötter igen.
hela den här våren har varit en enda stor röra. en glädje-röra visserligen..men samtidigt har en hel del jobbigt hänt. det har bara snurrat på..grej på grej på grej på grej. magkatarr, ryggont, och bara en känsla av allmän hopplöshet och ingen ork. det har varit de kroppsliga symptomen. som haft sin grund i helt andra saker. men oavsett vilka frågorna varit, de fysiska smärtorna varit eller hur stor än ensamheten känts och hur mörka och oöverkomliga en del saker varit så har jag, nästan som ett barn håller sig fast vid tryggheten hos sin mamma, verkligen klängt mig fast vid Gud. jag har gråtit, undrat varför, undrat HUR situationen ens ska gå att lösa, bett, funderat, varit arg och varit uppgiven. men Han har aldrig lämnat mig.
jag såg det nog inte då. men jag kan verkligen se det nu.
lyssnade på samuel ljungblad nu ikväll och det var en mening i en låt som slog mig och fick mig att börja fundera över min vårtermin hittills..
"without the struggle I get to secure..and I´m acting like I don´t need you no more"
jag tror verkligen att det ligger något i det där. i vårt välfärdssamhälle är det så lätt att fokus hamnar på...ja, you name it...annat än Gud iallafall. men när vi går igenom prövningar så är det som att det är en inbyggd "drift" i oss - även hos människor som inte uttalat kallar sig kristna - så vänder vi oss ofta till Herren med våra frågor, funderingar och böner. jag tror det handlar om den djupa längtan Gud planterat i oss.
Men många tror kanske att livet som kristen är en gratisbiljett till ett enkelt liv. vilket är allt annat än sant. Jesus har aldrig lovat att livet som kristen skulle vara enkelt - att vi skulle åka fram på en räksmörgås. nej..det är bara att se tillbaka på historien. men vad Han däremot lovat är att aldrig någonsin överge oss. Han har också lovat att skydda oss mot det onda.
De som sår med tårar skall skörda med jubel. Ps. 126:5
det visade sig att när jag som mest behövde någon... i all min desperation, så var det Han som svarade mig. även om inte mamma såg. inte pappa. inte mina vänner..så såg Han. det var Hans omsorg jag förtröstade på, som jag litade på.
Jag sökte HERREN och han svarade mig, ur all min förskräckelse räddade han mig.. Ps. 34:5
många frågor som legat och skavt har jag nu äntligen också kunnat släppa. jag kan återigen frimodigt lyfta mitt ansikte mot Herren och säga att Han är kungars kung och att jag bara vill leva ett rättfärdigt liv i Hans tjänst..för han har lovat:
Det är jag, jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg.
Jes. 43:25
så nu kan Jag säga:
Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Ps. 51:12
nu ska jag krypa upp i soffan under en filt, dricka oboy och umgås med en vän. :o)
hela den här våren har varit en enda stor röra. en glädje-röra visserligen..men samtidigt har en hel del jobbigt hänt. det har bara snurrat på..grej på grej på grej på grej. magkatarr, ryggont, och bara en känsla av allmän hopplöshet och ingen ork. det har varit de kroppsliga symptomen. som haft sin grund i helt andra saker. men oavsett vilka frågorna varit, de fysiska smärtorna varit eller hur stor än ensamheten känts och hur mörka och oöverkomliga en del saker varit så har jag, nästan som ett barn håller sig fast vid tryggheten hos sin mamma, verkligen klängt mig fast vid Gud. jag har gråtit, undrat varför, undrat HUR situationen ens ska gå att lösa, bett, funderat, varit arg och varit uppgiven. men Han har aldrig lämnat mig.
jag såg det nog inte då. men jag kan verkligen se det nu.
lyssnade på samuel ljungblad nu ikväll och det var en mening i en låt som slog mig och fick mig att börja fundera över min vårtermin hittills..
"without the struggle I get to secure..and I´m acting like I don´t need you no more"
jag tror verkligen att det ligger något i det där. i vårt välfärdssamhälle är det så lätt att fokus hamnar på...ja, you name it...annat än Gud iallafall. men när vi går igenom prövningar så är det som att det är en inbyggd "drift" i oss - även hos människor som inte uttalat kallar sig kristna - så vänder vi oss ofta till Herren med våra frågor, funderingar och böner. jag tror det handlar om den djupa längtan Gud planterat i oss.
Men många tror kanske att livet som kristen är en gratisbiljett till ett enkelt liv. vilket är allt annat än sant. Jesus har aldrig lovat att livet som kristen skulle vara enkelt - att vi skulle åka fram på en räksmörgås. nej..det är bara att se tillbaka på historien. men vad Han däremot lovat är att aldrig någonsin överge oss. Han har också lovat att skydda oss mot det onda.
De som sår med tårar skall skörda med jubel. Ps. 126:5
det visade sig att när jag som mest behövde någon... i all min desperation, så var det Han som svarade mig. även om inte mamma såg. inte pappa. inte mina vänner..så såg Han. det var Hans omsorg jag förtröstade på, som jag litade på.
Jag sökte HERREN och han svarade mig, ur all min förskräckelse räddade han mig.. Ps. 34:5
många frågor som legat och skavt har jag nu äntligen också kunnat släppa. jag kan återigen frimodigt lyfta mitt ansikte mot Herren och säga att Han är kungars kung och att jag bara vill leva ett rättfärdigt liv i Hans tjänst..för han har lovat:
Det är jag, jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg.
Jes. 43:25
så nu kan Jag säga:
Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Ps. 51:12
nu ska jag krypa upp i soffan under en filt, dricka oboy och umgås med en vän. :o)
Kommentarer
Postat av: anski
KRAM!!
Trackback