personliga möten.
glömde att lägga in bibelordet i förra texten *klant-emma*
här kommer det:.
"Ty Guds tempel är heligt, och det templet är ni"
1 Korinthierbrevet 3:17
Ytterligare ett samtal i soffan med min gode vän fick mig att fundera. vi läste ur en bok som handlar om Guds helighet (kanske nämnde den i förra inlägget-tack Anna iallafall :)..) men samtalet handlade inte om något konkret ur boken utan det var utifrån författarens vittnesbörd vi började diskutera. den självklara sanningen slog mig plötsligt - att man - iallafall kanske på våra konfirmationsläger - ofta börjar i fel ände. eller fel ändå kanske är ett dumt uttryck, men min poäng är, att om jag funderar riktigt noga över vad som faktiskt gör att jag vill stå upp, inför hela världen, och bara berätta att Jesus är kung, är det för att jag har en personlig relation till Honom...och för att Gud har berört mig genom de mest fantastiska möten! Vi kan läsa texter, studera Bibeln och få höra talas om Guds ord..men om vi aldrig personligen mött Gud eller verkligen själv fått erfara hans kärlek då saknar vi ju också det mest grundläggande som handlar om en vilja och en längtan efter att få reda på mer om Honom. vi är bra på att försöka pränta in bibelord i konfirmanderna och göra hundratals värderingsövningar - men vilket utrymme ger vi egentligen till personliga möten?
på lägret är, bland ledarna, ett välkänt fenomen de s k "gråtkvällarna" . oftast rör det sig om en andakt då man för första gången erbjuder personlig förbön. först är det ingen som vågar gå fram och be om förbön..men sen, om bara en person vågar så brukar det nästan bli "kö" till de förbönsstationer vi har. vissa kommer på fler saker de behöver be för och kommer tillbaka en gång till. :o) det fantastiska med dessa kvällar är att trots gråtandet- som säkert också kan vara "ogråten gråt" - så blir konfirmanderna berörda. något i deras hjärtan förändras, och det märks. det tycker jag är något att fundera på..och verkligen ta vara på; att när vi ger av oss själva och vill vara ett redskap för Gud så att Han kan verka genom oss, så gör Han det. coolt! :)
men om vi då som ledare ska kunna förmedla något av det här till konfirmanderna måste vi ju verkligen vårda vår egen relation till Herren. och oavsett om man befinner dig i svenska kyrkan eller i den mest karismatiska frikyrka så tycker jag ofta att man möts av så mycket utsida. inte rent fysiskt, men ändå som en form av fasad många sätter upp. vi glänser på utsidan- sträcker upp våra händer i lovsång och tillbedjan - men hur ser det ut när man är ensam. när man är hemma i sin kammare, när de andra inte ser. är Gud nummer ett då? jag kan ärligt säga att jag önskar att det vore så och jag tror att det oftast är så...men samtidigt är det så lätt att allt annat bara tar över...Gud hamnar, lite oftare än vad Han bör, på "att göra listan". iallafall för mig.
men trots att jag prioriterar fel ibland så har jag samtidigt en enorm längtan efter dessa ensamma stunder med Gud. då kan jag vara mig själv, släppa garden och bara be utifrån vad mitt hjärta vill be om. det är då Gud känns som närmast. inte i stora folkmassor eller på fantastiska festivalmöten, utan hemma. för mig handlar det om att jag då vänder mig mot Jesus och har allt fokus på honom. I uppenbarelseboken 1:16 står:
"Hans ansikte lyste som solen, när den skiner i all sin kraft"
Jesus är ljus. men han ger också ljus. vänder vi oss Mot honom förändras vårt sinne så att vi kan få vara hans "ljusbärare" i världen. och om vi önskar att andra ska kunna se att vi som kristna faktiskt hittat något annat i livet, något som betyder mer än allt annat, så är nog inte det bästa sättet att slå Bibeln i huvudet på dem. inte utifrån min erfarenhet iallafall. jag vill istället vara genomskinlig så att Jesus kan få lysa igenom. och jag är så otroligt tacksam över möjligheten vi fått; att jag kan få vara ett Guds redskap i världen som kanske kan få folk att börja fundera, börja längta och vilja veta mer. Och när vi väl kommit dit kan vi fortsätta med att prata om treenigheten och göra våra värderingsövningar ;)
så Herre, den här kommande dagen överlåter jag till Dig. låt mig få bli till välsignelse, för dig och för andra.
Hej!
Sant, absolut. Vi borde liksom alltid be mer. Och just på konfaläger, när vi egentligen borde be hela tiden både för konfirmanderna och för vår egen relation, så finns det alltid så mycket annat så pockar på uppmärksamhet. Samtidigt som det underlättar förstås att leva så tätt med så många kristna. Så ja, både och. Men ändå =)
Kramar!
Jag har också funderat mycket på det där i vilken ordning man ska ta saker och det vet jag att prästerna också gör. Ett tag kom ju uppståndelsen sista dan tex... Man vill ju att allt ska vara först på nåt sätt! Men det går ju inte! Jag undrar om det skulle bli lika starka och Gudsfyllda "gråtkvällar" om vi hade dom först av allt. Jag tror att man måste veta lite, ha hört en bön och kanske provat att be, måste börja känna sig trygg med ledarna och folk omkring sig för att våga öppna upp för att bli riktigt berörd i förbön. Förr hade vi EN förbönskväll som låg typ nästa sista kvällen, det tycker jag är bra att vi har kommit bort från i alla fall. Minns att Anders och jag tänkte mycket på att ha många förbönskvällar och att det inte bara behövde vara i ett mörkt rum med sång när alla gråter, känns nästan lite manipulativt ibland...