emmaemla

jag trodde nog inte att det skulle vara så svårt.
att gå tillbaka till att "vara den jag är".

jag är fantastiskt tacksam över att ha lärt känna A. det känns som att han ser rakt igenom mig och kan sätta ord på alla tankar, känslor och saker som rör sig inom mig. samtidigt som längtan efter något mer, en djupare relation drar och lockar så är jag bara så otroligt tacksam och glad över att han bara finns där..och faktiskt verkar förstå att jag behöver gå
igenom detta...och verkligen behöver få vara själv. jag behöver hitta en styrka i mig själv; stå på egna ben och kunna andas lätt, trots att jag gör det. (hoppas du inte känner att jag lämnar ut dig, då får du säga till)

En punkt jag skulle vilja komma till är den som jag var i på bilden nedan. Jag bara älskar den. och det har absolut ingenting att göra med S som är bredvid eller den relation Vi hade då. Utan mer det mentala tillståndet. Jag var i en relation som var trygg, bra och fyllde mig med glädje och kärlek. Vi kunde bråka, skratta och gråta tillsammans. Men det som var ännu viktigare var att jag kunde vara mig själv. Sandra har i efterhand sagt "kommer du ihåg hur arga ni kunde va på varandra"?? Ja,det kunde vi. men relationen stod pall.
Vi hade båda en trygghet i de vi var. Ytan behövde inte vara så putsad. 

 
Det är något den (ytan) blivit under det dryga senaste året som varit...alla "fläckar" har tvättats bort, håret har slätats ut, åsikterna plattats till och tystats ner....jag ville ju inte riskera ytterligare en "kris". I början försökte jag säga min mening, stå upp för det jag tror på...men när man möts av en sårad min och ett besviket tonfall varje gång, som att jag gör den andre besviken genom att ha en annan åsikt, så orkar man tillslut inte ta det. sakta men säkert så börjar man själv tro att det han säger nog är ganska rätt ändå. och mycket av mina egna , gamla åsikter har jag värderat om och är nu beredd att hålla med honom. men mycket at det jag brann för förut, som rättvisefrågor tex har sakta fått suddas ut ur mitt medvetande för att övertas helt av annat...som hur många ggr jag säger "himla" per dag. (numera 0ggr).

numera är jag ändå en hel del gammal-emma....som S sa "yes, den gamla emma är tillbaka" och klappade min hand i en give me five-gest. men det är en bit kvar att gå. jag har äntligen vågat släppa taget helt...samtalen med människor omkring mig; M, A och N den senaste veckan har fått mig att inse att nu har jag släppt alla livlinor...jag har inget att falla tillbaka på. Det är bara jag.

Och konstigt nog så känns det bra- åtminstone rätt bra.

Jag älskade tex dagens gudstjänst i BK3. okonstlat, ärligt, uppriktigt, kärleksfullt och fyllt av evangelium.
dit kommer jag återkomma.
en till bra sak var vännerna S och B...och en massa annat trevligt folk.

Nu är det dags för en deckare på tv och sen lite mer fastighetsrätt! yeay!...



det här är glädje och trygghet. och den jag en gång var, och är på väg tillbaka till.

en hel emma. med ett helt hjärta. visserligen med en del plåsterlappar och ärr,
men tids nog och med Guds hjälp tror jag att även de försvinner.