Jag skäms inte för evangelium
Vad är min uppgift som kristen?
det är en fråga som cirkulerar i mitt huvud rätt ofta. svaren är många, "uppgifterna" är många. men en av de största sakerna för mig är uppgiften att sprida evangeliet. Och detta är inte längre något som är begränsat till "missionärer i Afrika" och att nå "de onådda folken". De onådda folken finns i sånna fall lika mycket här i Stockholm; mitt ibland oss.
Om det är något som gör mig arg så är det orättvisor; det gör mig helt oresonligt upprörd (jag vet att det inte alltid är bra) - så pass att jag blir så känslomässigt engagerad att jag inte kan argumentera klart för min sak längre. Men för mig passar det här också in på det som rör min tro. Vi som hittat Jesus är ju inte en särskilt utald grupp- vi Är utvalda, vi Är kallade att vara Guds barn och jesu lärjungar, Men Han vill ju att alla ska hitta dit. Oavsett om man tagit emot Jesus eller inte så är man ju älskad av Gud.
Vad gör vi då som troende kristna med den här skatten vi fått?
Det varierar ju självklart, men något det ofta blir är en klubb för inbördes beundran. Det blir ett sammahang; en gemenskap där man trivs och kan känna sig hemma. För vissa blir det även ett andligt tävlingsfält där det handlar om att prestera i "andlighet" (hur det nu ens skulle vara möjligt..!). Jag är allergisk mot fenomenet med att stänga in sig och äta ostfrallor och dricka te. Det måste vi också kunna göra, självklart, vi ska ju som människor utvecklas i vår tro, vara en del av en församling och ha gemenskap med varandra...självklart. men inte på bekostnad av andras frälsning.!
det låter hårt, men blir det inte så.? Om man varvar ostsmörgåsar med outreach, så tror jag det blir bra. Men om man låter det stanna vid gudstjänstbesök, bön hemma i ensamheten och sen fikastunder med de kristna vännerna i kyrkan....har vi verkligen nått vårt mål då?
anledningen till blogginlägget just nu var en pratstund med en vän. Vi ser rätt olika på den här saken eftersom vi ser olika på hur vi blir bemötta av människor. När jag började läsa till jurist var det en av de första saker som folk fick reda på om mig, att jag var troende (minns inte helt i vilket sammahang). En sak som var skönt var att jag enbart fick positiv respons på det. Men även om jag nu tyckte att det var skönt så hade de andras syn på mig inte ändrat mitt val att berätta. Min vän anser sig hellre vänta med att berätta det; av rädsla för att bli inplacerad i en mall. "frikyrkokristen- en sån som inte dricker alkohol, inte har sex innan äktenskapet och är ungefär som de i Knutby".
För det första tror jag att vi måste våga tro att människor omkring oss inte alltid är så trångsynta. Ibland tror jag att det är våra egna tankar som begränsar vår frimodighet. men Om de nu skulle vara det så har ju vi istället en möjlighet att visa på att man kan vara kristen och samtidigt leva i den värld vi befinner oss i. det funkar rätt bra faktiskt!
Men om vi vänder på det; som hon sa...om hon väntar med att säga att hon e kristen och först visar hur hon är och Sen säger att hon e kristen (när de förstått att hon e normal) så kanske det blir enklare.
Jag är kluven. Det är absolut ett bra sätt; att bete sig sjyst och sen förklara att man gör det för att man är kristen- grymt! Men när det som driver en är en rädsla av att bli dömd....
För mig är tron frihet, en frihet i Kristus att vara den jag är och att stå för värderingar som resten av samhället inte alltid gör. Jag ser det som en otroligt sjyst grej att faktiskt få svara nej på frågan om jag dricker alkohol. Inte för att just alkohol-frågan är ett kärnämne inom tron, men för att det ofta leder till grymt intressanta diskussioner- och jag samtidigt får en möjlighet att förklara Varför jag gör de val jag gör.
En annan pratstund med en vän i veckan löd:
"jag skämdes för min tro tidigare och vågade inte stå för den".
Det här blev mest förvirrade tankar...men kontentan e att jag verkligen tror att vi har en uppgift här på jorden. Att vara kristen är inte en klubb för inbördes beundran; vi har en uppgift, här och nu..i Stockholm. Vi ska sprida budskapet till våra grannar, kollegor och medmänniskor.
Det är som Paulus skriver i Romarbrevet
Rom 1:16
"Jag skäms inte för evangelium.
Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror,
först juden och sedan greken."
Vi är kallade att vara ljus och salt i världen.
Matt 5:13, 5:14
Ni är jordens salt.
Ni är världens ljus
det är en fråga som cirkulerar i mitt huvud rätt ofta. svaren är många, "uppgifterna" är många. men en av de största sakerna för mig är uppgiften att sprida evangeliet. Och detta är inte längre något som är begränsat till "missionärer i Afrika" och att nå "de onådda folken". De onådda folken finns i sånna fall lika mycket här i Stockholm; mitt ibland oss.
Om det är något som gör mig arg så är det orättvisor; det gör mig helt oresonligt upprörd (jag vet att det inte alltid är bra) - så pass att jag blir så känslomässigt engagerad att jag inte kan argumentera klart för min sak längre. Men för mig passar det här också in på det som rör min tro. Vi som hittat Jesus är ju inte en särskilt utald grupp- vi Är utvalda, vi Är kallade att vara Guds barn och jesu lärjungar, Men Han vill ju att alla ska hitta dit. Oavsett om man tagit emot Jesus eller inte så är man ju älskad av Gud.
Vad gör vi då som troende kristna med den här skatten vi fått?
Det varierar ju självklart, men något det ofta blir är en klubb för inbördes beundran. Det blir ett sammahang; en gemenskap där man trivs och kan känna sig hemma. För vissa blir det även ett andligt tävlingsfält där det handlar om att prestera i "andlighet" (hur det nu ens skulle vara möjligt..!). Jag är allergisk mot fenomenet med att stänga in sig och äta ostfrallor och dricka te. Det måste vi också kunna göra, självklart, vi ska ju som människor utvecklas i vår tro, vara en del av en församling och ha gemenskap med varandra...självklart. men inte på bekostnad av andras frälsning.!
det låter hårt, men blir det inte så.? Om man varvar ostsmörgåsar med outreach, så tror jag det blir bra. Men om man låter det stanna vid gudstjänstbesök, bön hemma i ensamheten och sen fikastunder med de kristna vännerna i kyrkan....har vi verkligen nått vårt mål då?
anledningen till blogginlägget just nu var en pratstund med en vän. Vi ser rätt olika på den här saken eftersom vi ser olika på hur vi blir bemötta av människor. När jag började läsa till jurist var det en av de första saker som folk fick reda på om mig, att jag var troende (minns inte helt i vilket sammahang). En sak som var skönt var att jag enbart fick positiv respons på det. Men även om jag nu tyckte att det var skönt så hade de andras syn på mig inte ändrat mitt val att berätta. Min vän anser sig hellre vänta med att berätta det; av rädsla för att bli inplacerad i en mall. "frikyrkokristen- en sån som inte dricker alkohol, inte har sex innan äktenskapet och är ungefär som de i Knutby".
För det första tror jag att vi måste våga tro att människor omkring oss inte alltid är så trångsynta. Ibland tror jag att det är våra egna tankar som begränsar vår frimodighet. men Om de nu skulle vara det så har ju vi istället en möjlighet att visa på att man kan vara kristen och samtidigt leva i den värld vi befinner oss i. det funkar rätt bra faktiskt!
Men om vi vänder på det; som hon sa...om hon väntar med att säga att hon e kristen och först visar hur hon är och Sen säger att hon e kristen (när de förstått att hon e normal) så kanske det blir enklare.
Jag är kluven. Det är absolut ett bra sätt; att bete sig sjyst och sen förklara att man gör det för att man är kristen- grymt! Men när det som driver en är en rädsla av att bli dömd....
För mig är tron frihet, en frihet i Kristus att vara den jag är och att stå för värderingar som resten av samhället inte alltid gör. Jag ser det som en otroligt sjyst grej att faktiskt få svara nej på frågan om jag dricker alkohol. Inte för att just alkohol-frågan är ett kärnämne inom tron, men för att det ofta leder till grymt intressanta diskussioner- och jag samtidigt får en möjlighet att förklara Varför jag gör de val jag gör.
En annan pratstund med en vän i veckan löd:
"jag skämdes för min tro tidigare och vågade inte stå för den".
Det här blev mest förvirrade tankar...men kontentan e att jag verkligen tror att vi har en uppgift här på jorden. Att vara kristen är inte en klubb för inbördes beundran; vi har en uppgift, här och nu..i Stockholm. Vi ska sprida budskapet till våra grannar, kollegor och medmänniskor.
Det är som Paulus skriver i Romarbrevet
Rom 1:16
"Jag skäms inte för evangelium.
Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror,
först juden och sedan greken."
Vi är kallade att vara ljus och salt i världen.
Matt 5:13, 5:14
Ni är jordens salt.
Ni är världens ljus
Kommentarer
Trackback