emmaemla

"Samla inte skatter här på jorden,
där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl.
Samla skatter i himlen,
där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl.
Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara"
Matt 6:19-21

John Bevere höll torsdagens möte på årets Europakonferens på Livets Ord. Något man kan säga om mötet var iallafall att ingen av de som gick därifrån gick oberörd. Antingen var känslan positiv- "det här är något viktigt, låt mig få ändra på mig". eller så var kanske känslan mer åt mitt håll "vad pratar han om, hierarki i himlen?"

Har nu diskuterat hans predikan med 3 vänner, varav en av dem faktiskt intervjuat John och frågat ut honom om hans predikan. Min bild är nu mer nyanserad och jag är inte lika upprörd som jag var innan, men känslan finns fortfarande kvar där någonstans. Vi kristna kommer att bli belönade olika utefter hur vi arbetar med vår kallelse och vad vi gör den till, säger John Bevere. Han gav liknelsen om sig själv och sina söner: "Jag kan säga till mina barn att det inte finns någonting de kan göra för att jag ska älska dem mer än jag gör, lika gärna som att de inte kan göra någonting för att jag ska älska dem mindre. Men de Kan göra saker "to please me"- för att behaga mig. På samma sätt menar han att det är med Gud. Hans kärlek till oss är konstant och oföränderlig, men vad vi använder vår kallelse till och på vilket sätt vi arbetar för att sprida Guds rike här på jorden och hur vi arbetar för att andra ska få lära känna Jesus, samt vårt beteende gentemot våra kristna syskon, det kommer vi att bli bedömda för.

Hierarki i himlen. för mig är det ett nytt begrepp. Iallafall på det sätt han framställer det som. så hårt.
Likaså hans tal om hur vi använder vår kallelse. Hur skulle jag kunna leva ett helt liv med Gud och ändå göra helt fel val?? Han illustrerade domens dag med att människor skulle få möta Gud och kanske få höra : "emma, varför blev du jurist?jag hade ju kallat dig till att bli läkare. Var är de 3258 själar du skulle ha räddat? och allt det bra du gjort, bränns upp."  HUR skulle detta kunna vara möjligt?! Om jag lever helt utanför Guds vilja och enbart gör det jag tror och tycker är bäst för mig själv, absolut. Men om jag lever med honom, umgås med honom men ändå känner att jag tror att jag skulle kunna göra en fantastiskt massa bra saker inom tex två olika yrken...kommer det ena ändå vara fel val då??

Det står på flera ställen i bibeln att man alltid ska pröva det man får höra. vi ska inte bara gapa och svälja. Jag tror att jag får fortsätta be, och fortsätta prata med folk. Har du åsikter eller kommentarer, please- hör av dig!

Hierarki i himlen? kanske det.

Läs mer i artikeln som min vän Jacob skrivit på nätet i tidningen världen idag.

för tillfället är tankarna många,
känslorna många,
orosmomenten många.

vågar jag kasta mig ut på djupt vatten - igen?

känns som att jag haft bland historiens värsta vår. det har bara varit
grej, på grej, på grej. och utöver alla känslomässiga stormar (bokstavligen stormar)
så har det varit vidirgt mycket plugg och så har jag dessutom gått och blivit sjuk hela tiden.
och utöver det..min hals.

detta ständigt återkommande problem. det började med att jag satte något i halsen, och sen har det rullat på. kommit tillbaka, haft svårt att svälja, klumpkänsla i halsen, haft ont att svälja. det har typ känts som ett
skavsår i matstrupen..och sen ska du pressa ner mat där i...HUR MÅNGA GGR SOM HELST, per dag! suck.
så det får ju aldrig vila heller.
ringde öron-näsa-hals.... "ja, sår är vanligt om ngt fastnat, det kan ta tid att läka"

Jo, tack.

Ringde upp igen 1 ½ månad senare- "jaha, har symptomen inte gått över...nu kan du nästan inte svälja nej, okej. men du behöver remiss hit- gå via din husläkare".

Sen gick det ngra veckor. husläkaren har aldrig tid. och jag fick halsbrännan from hell, under tenta-stress-perioden. den brännande känslan i halsen bara växte, och allt kändes så mycket värre. så nu e det inget mer kaffe-drickande, inte svart te (tydligen lika skadligt), ingen mer juice, stark eller fet mat. Bara grönt te. jag som älskar te...svart te. (jag avskyr grönt te!). Men en ängel som jobbade nere på Kahls i sollentuna idag hjälpte mig att hitta ett fruktigt grönt te som "inte smakar som grönt te". och det var nästan sant.
och just ja...massa omeprazol...för att dämpa.

ringde husläkaren imorse  och vips så fanns det en tid.

Var hos min fantastiska (hon e underbar) husläkare som tyvärr inte hade någon som helst aning om vad det var för fel med min hals...det behövde inte längre ha ngt att göra med den där kräftbiten som fastnade en gång i tiden trodde hon. Hon sa dock att jag hade ovanligt stora halsmandlar- det brukade bara barn ha, så det kanske gjorde det trångt att svälja. i övrigt sa hon att vissa människor kunde få dessa symtom; efter att ngt fastnat en gång, och sen går de inte över. va tydligen rätt vanligt.

vaddå vanligt? jag kan inte leva normalt, kan man inte göra någonting?! 

hon skickade iaf mig till att ta en massa prover..och antog säkert att jag inte förstod vad som stod på papperet jag fick med mig, för där stod det ju vad de skulle leta efter; och de skulle kolla bland annat mina värden som visar om man har typ lymfom- lymfkörtelscancer... och sen skulle jag sitta och vänta på papperet; fick det. med ditskrivna värden.

men dessa "värden" säger ju inte mig någonting; gah! de stod på testet "avvikelse...och sen kom testet och sen värdena" så jag trodde ju jag va döende i cancer i typ en halvtimme-(som jag fick vänta på att få prata med min läkare igen). men när hon sen tog upp papperet sa hon att allt var helt perfekt och att det iallafall inte var någon fara.

jag kunde pusta ut. men gick ju samtidigt därifrån lika ovetandes som när jag kom dit. har fått en remiss till ÖNH - vet dock inte när- där de ska göra typ en gastroskopi, fast ngt mindre...på L (anna du kanske vet?) där man bara går ner med en kamera ner i halsen (inte ända långt ner i matsrupen), runt stämbanden och kollar.

så tja; sammanfattning av dagen:
jag har inte lymfkörtelcancer eller ngn form av leumeki.
jag har inte en vanlig streptokock-inflammation(infektion?).
jag har bra blodvärden.
jag har fortfarande lika ont i halsen och svårt att svälja.
jag har en remiss till ÖHN - någon gång i framtiden.

suck.



men bara Gud är med så går det.

en 2 timmars promenad mitt i natten. och allting bubblar upp till ytan igen.

J sa.
"vi måste lägga av oss allt vid Jesu kors och börja om. Det handlar om en helgelseprocess. Inte en som innebär att vi lagiskt gör vad som är rätt eller fel, utan en som handlar om hjärtats omvändelse..som handlar om att helhjärtat följa Jesu väg och hans vilja i våra liv"

men hur går man från att vara "smuts" till "ren"?

frågorna är många. och efter kvällens samtal blev de ännu fler.
men såren är fortfarande oläkta.
och insikten om vad vi gjort...något jag helst skjuter undan.

samtidigt är minnena det jag håller allra närmast hjärtat.

det är en sådan dubbelhet.

känslan av gränslös sorg och ilska har inte lämnat mig.
all undran finns kvar..över varför jag tydligen inte är värd bättre än så?

J sa
"Du är bara värd det bästa. du är värd alla försök och du är så mycket mer värdefull än jag kan beskriva" (dock ej ordagrant)

men han vill inte att jag ska finnas i hans liv nu. för Gud måste få upprätta, hela och bygga upp igen. Vi måste begrava allt som varit, och låta det dö.


jag vet inte riktigt hur jag ska klara av det.

hela våren har jag tryckt undan och jag har kamoflerat över.
 

men nu måste jag kanske också begrava. på riktigt. för att kunna bli upprättad och hel igen.
och helt ärligt så kan jag nog behöva lite hjälp.


(och S...det här är inte ännu en depp-dagbok. det är mest lösryckta funderingar. den vanliga emma är fortfarande på väg tillbaka..hon är inte riktigt där än bara)


jag funderar föresten på Credo till hösten. det kanske vore bra?
 
avslutar med dagens bästa kommentar som en nybliven vän sa för en timme sen när jag hävt ur mig en del av det som varit och hur jobbigt allt med Gud känts:

"I mina ögon ser jag Kristus i dig."

och plötsligt fanns det ändå hopp. om bara en enda människa kan säga så.
då går nog Gud med mig ändå.

"det kommer ske helande", utlovades det på en hemsida inför torsdagens och fredagens möte i storkyrkan. och helande skedde!

Dessa möten var med pastorn och predikanten Bill Johnson, som var här från USA, för att inspirera och leda en ledarskapskonferens. Konferensen var ett samarbete mellan bland annat S:ta Clara Kyrka, New Life, Elimkyrkan mfl. Konferensen avslutades med två öppna möten i Storkyrkan i gamla stan här i Stockholm.

Mycket förväntansfull kom jag och mina vänner Jacob, Ulrica och Daniel dit i fredags kväll. Vi var där i god tid, för vi hade hört att kvällen innan var kyrkan proppfull. Så blev även fallet denna gång! När vi kom dit vid 18.20 (mötet började 19.00) var det redan jättemycket folk i kyrkan..och mer blev det. Klockan sju var kyrkan fylld till alla bredder och mötet började med ett lovsånsteam som ledde oss i tillbedjan. Tänk dig synen av vår stadskyrka, som fylldes av ett hav av händer som sträckte sig mot vår Skapare, i lovsång och tillbedjan. Människor talade i tungor, sjöng, dansade och prisade vår Kung. det var så coolt! Efter detta fortsatte Bill med att tala om betydelsen av att sprida våra egna, och andra kristnas, vittnesbörd. Han talade om betydelsen av makten i ordet och att Gud kan hela, men att likväl vi alla är Hans redskap i det arbetet. Och det är våra vittnesbörd om Hans verk som släpper den kraften fri. I den miljön kan Han få verka. Sedan fick vi be för vårt land, för Stockholm, för våra församling..och till sist (men framförallt!) för varandra. Det var säkert 1 ½ timme som lades enbart åt bön. Och helanden skedde verkligen. På 2 kvällar blev 64 människor helade! amen!
visst har vi en fantastiskt God Gud?
 
Vid 22.00 (efter ett 3-timmars möte) var kyrkan tvungen att "stänga" men Bill uppmanade oss att fortsätta be ute på Stortorget. Det var en del turister där som något förvånat kikade på det stora gäng av flera hundra människor som kom dit och började be med lyfta händer, ute på torget. Men det gjorde mig så varm och glad i hjärtat. Guds rike börjar verkligen breda ut sig...och vi som kristna börjar mer och mer glömma våra "samfundsgränser". Karismatiska möten i storkyrkan, den kommande Jesusmanifestationen som ska vara den 3e maj, där fokus ligger på att vi alla trots allt tillber samma Gud och att Jesus är vår Kung. Där vi tänker bort de gränser och skillnader som annars "skiljer oss åt"...och istället enat stå upp för och manifestera tron på vår Jesus. 

Sånt gör mig glad.