emmaemla

Depend On God.

D.O.G - ett av många armband jag gått runt med under åren. men det är ju det allt faktiskt handlar om. att vi ska våga lita på Gud. våga be om Hans ledning utan att själva bestämma vägen. under hela den här våren har jag verkligen bett över olika livssituationer, men det var inte förrän i förrgår-när allt bara kändes helt hopplöst som jag vågade släppa kontrollen-innan har mina böner kring just detta ämne alltid innehållit en plan. "Låt det bli så här" etc. Men i förrgår spelade det ingen roll längre, jag orkade inte mer och det tillstånd jag befann mig i då visste jag iallafall att Gud inte skulle ha önskat att jag va i...så jag vågade be den förlösande bönen "Herre, låt Din vilja ske även i det här. Visa Din väg och hjälp mig att vandra den.". och idag så hände det saker, inga stordåd, inga mirakel. men himlen ljusnade faktiskt. en aning.

nu har jag hopp igen. och en fantastisk tro på att Gud verkligen finns vid vår sida i precis a.l.l.t.


ytterligare ett sätt för mig att förlita mig på Gud var genom att idag bege mig ut, med diverse ungdomar från Uppsala och folk från kyrkor här i Sollentuna, och steka pannkakor i Edsbergsparken. I veckan har högstadieskolorna avslutning och då tänker vi finnas där i parken för att sprida lite av Jesus kärlek genom varma pannkakor med mycket sylt och grädde! :o) det är både kallt och blåsigt ute nu och pannkakorna var verkligen ett helt fantastiskt sätt att få kontakt med folk. "Men varför Gör ni det här"? var den vanligaste frågan..och sen på den vägen var det. Det blev iallafall en härlig kväll med lagom mycket folk, massa pannkakor och en hel del intressanta samtal, vittnesbörd och lovsång. lovely!
idag var det dessutom bara en "warm up". det är imorgon det börjar..då går den första skolan ut..

be gärna för oss! och kom till Edsbergsparken, vid slottet, och smaka på en pannkaka :) 

var på en vän till familjen-s student idag. det var faktiskt en trevlig kväll men jag fick en hel del annat att tänka på. den här personens lillebror hade tidigare i veckan akut åkt in på barnpsyk och var nu inlag där. och trots dessa omständigheter stod min vän rakryggad upp idag och firade sin egen student.
 
detta fick mig, som vanligt, att börja fundera. det här handlar inte om någon problem-familj överhuvudtaget utan är en helt vanlig "normal" kärnfamilj; mamma,pappa och två barn. de har haft en rätt skyddad uppväxt, men samtidigt inte överdrivet, har aldrig behövt sakna något utan tillhör väl en ganska normal medelklassfamilj. det finns liksom inga "yttre" eller "inre" tecken för den delen heller, på att den här personen 'borde' behöva hamna i en sådan här situation. och det slog mig då plötsligt att jag undrade var jag själv egentligen hade varit om jag inte haft Gud.

genom ALLT har han hjälpt mig. när jag ser tillbaka på mitt hittills 20åriga liv så undrar jag hur jag egentligen tog mig igenom vissa händelser. och nu i efterhand är det helt solklart- självklart var det Guds nåd och Guds omsorg. Vi är naturligtvis olika som personer, och jag har själv inte haft en direkt traumatisk barndom-men allt beror på hur man definierar det. vad jag skulle kalla traumatiskt nu- och Inte traumatiskt såg verkligen helt annorlunda ut när jag var 7 år. då var jag bara ett barn. och när jag ser på "mina" barn på förskolan och inser att vissa av dem är 6 år, och att jag då bara var ett år äldre när vissa saker hände, så vill jag bara lyfta mina händer mot himlen och säga;
TACK, för att jag varit så otroligt välsignad.

livsglädje?
nej. långt ifrån.

men som jag kom fram till under ett samtal med sandra igår, så är jag faktiskt inte "ledig" än.
det finns fortfarande hopp. och det klamrar jag mig fast vid.

att vakna på morgonen är jätteskönt för då är man bara totalt ovetandes om hur allt egentligen ligger till. det är först efter ungefär 2 minuter som klumpen i magen gör sig påmind och jag inser att även denna dag kommer bli en enda stor prövning. men att vara sysselsatt, det hjälper.

i sommar kommer jag bara arbeta 2 veckor på Skogsdungen, och idag var min första dag där. med nya barn och ny personal, men det var bara helt underbart. först var jag helt illamående av nervositet; inte över jobbet..utan över det faktum att jag kommer bli tvingad att möta små glada, söta barn hela dagen och hela tiden bli påmind om det. jag bad konstant hela den 30 minuter långa resan till jobbet.

Gud är dock fantastisk. bussarna går så ojämnt upp till viby att jag var där nästan en halvtimme innan jag började,. och eftersom jag bara extrajobbar hade jag ingen nyckel. alla dörrar till avdelningarna var låsta och likaså ytterdörren till personalingången. jag var både trött och hungrig och frös en hel del - t-shirt är inte att rekomendera vid halv sju på morgonen. men jag bestämde mig för att sätta mig på trappan utanför kotten och vänta. och ungefär 5 minuter senare hör jag en dörr öppnas. "nej men hej" säger Ingrid. "Jag var inne på avdelningarna och donade lite och tänkte att det är ju ingen som kommer såhär tidigt...men så alldeles nyss fick jag en plötsligt känsla att jag nog skulle gå och öppna dörren".
Gud är GOD.

under de första två timmarna ville jag dock bara där ifrån. jag hade nästan kramp i magen och ville bara bort från alla lyckliga föräldrar med vigselringar på sig som kom dit och skulle lämna sina små småttingar. men snart hade alla lämnat sina barn..och då blev det långsamt bättre;  P var ledsen och saknade mamma, A ramlade och slog sig, E ville sparka boll, L ville ha fart på gungan.

Jag insåg att jag var behövd.

I dessa små barns liv spelade jag en fantastiskt stor roll. Jag fanns där när A skrapade knäet, jag kramade och busade med P när han saknade sin mamma, jag var den som sparkade boll med E.

även om jag inte mår bra så är jag ändå otroligt tacksam över att Gud verkligen fanns där och konkret hjälpte mig igenom den här dagen. utan Honom hade det aldrig gått.

eller vad som helst.

för allt är bättre än det här.



jesus, var är du? jag behöver dig.