God works in mysterious ways!
det gör Han sannerligen. och de flesta skulle nog skratta åt mitt lite "naiva" bönesvar jag fick idag,
men för mig var det klockrent.
den nya sex and the city filmen.
filmen handlar till stor del om skor, väskor, kläder- ja, shopping i alla dess former. men framförallt handlar den om vänskap. kärlek. svek. att lära sig förlåta. att gå vidare. och att aldrig någonsin glömma bort hur värdefull man faktiskt är.
för mig var den verkligen ett wake-up-call. våren har varit ett rent helvete. framförallt på grund av min "sjukdom" som tydligen kallas reflux (inte reflex)...och att mitt liv kunnat liknas vid Jobs bok, har inte gjort min illness något bättre. men efter ett besök hos ÖNH så vet jag åtminstone vad det är. (häftigt att få se insidan av sin hals på en ½ kvadratmeter stor dataskärm, by the way!) men bara för att jag nu Vet, så går det ju inte över...men jag kan åtminstone lindra det.
men under greklandsveckan (bilder= på väg!) så mådde jag otroligt mycket bättre. kanske var det den hälsosamma maten...eller också det faktum att jag kunde släppa alla orosmoment som finns här hemma. tror att jag betingat själva "lägenheten" och att vara ensam med att fokusera på hur crappy jag mått i halsen, huvudet, axlarna och hela mig. och jag har inte vetat vad jag skulle göra åt det.
mamma tipsade mig om SATC filmen och sa att den var otroligt söt. jag tänkte först att jag inte hade tid innan konfalägret, men tog en chansning i eftermiddags och messade Ulrica (kanske inte den jag allra mest trodde Ville se den egentligen...) men hon svarade inom 2 min och skrev "visst :)". and off we went.
och det var så värt! (som alla tydligen säger nu) jag minns inte när jag senast skrattade så mycket. eller grät för den delen- både av glädje och sorg. publiken klappade till och med händerna när filmen var slut! (cheesy, I know! men ändå..ganska sött!)
och under promenaden hem så kände jag bara att det var en nygammal Emma som gick vägen hem. en som ler på riktigt, ända inifrån.
sådär ---->
och det är min absoluta övertygelse att Gud skickade iväg mig till bion ikväll. :)
men för mig var det klockrent.
den nya sex and the city filmen.
filmen handlar till stor del om skor, väskor, kläder- ja, shopping i alla dess former. men framförallt handlar den om vänskap. kärlek. svek. att lära sig förlåta. att gå vidare. och att aldrig någonsin glömma bort hur värdefull man faktiskt är.
för mig var den verkligen ett wake-up-call. våren har varit ett rent helvete. framförallt på grund av min "sjukdom" som tydligen kallas reflux (inte reflex)...och att mitt liv kunnat liknas vid Jobs bok, har inte gjort min illness något bättre. men efter ett besök hos ÖNH så vet jag åtminstone vad det är. (häftigt att få se insidan av sin hals på en ½ kvadratmeter stor dataskärm, by the way!) men bara för att jag nu Vet, så går det ju inte över...men jag kan åtminstone lindra det.
men under greklandsveckan (bilder= på väg!) så mådde jag otroligt mycket bättre. kanske var det den hälsosamma maten...eller också det faktum att jag kunde släppa alla orosmoment som finns här hemma. tror att jag betingat själva "lägenheten" och att vara ensam med att fokusera på hur crappy jag mått i halsen, huvudet, axlarna och hela mig. och jag har inte vetat vad jag skulle göra åt det.
mamma tipsade mig om SATC filmen och sa att den var otroligt söt. jag tänkte först att jag inte hade tid innan konfalägret, men tog en chansning i eftermiddags och messade Ulrica (kanske inte den jag allra mest trodde Ville se den egentligen...) men hon svarade inom 2 min och skrev "visst :)". and off we went.
och det var så värt! (som alla tydligen säger nu) jag minns inte när jag senast skrattade så mycket. eller grät för den delen- både av glädje och sorg. publiken klappade till och med händerna när filmen var slut! (cheesy, I know! men ändå..ganska sött!)
och under promenaden hem så kände jag bara att det var en nygammal Emma som gick vägen hem. en som ler på riktigt, ända inifrån.
sådär ---->
och det är min absoluta övertygelse att Gud skickade iväg mig till bion ikväll. :)
frågor i natten.
Temat för morgondagens gudstjänst är "att inte döma". jag vet inte hur många diskussioner, hur många pratstunder, hur många jobbiga och bra samtal jag haft om detta ämne med mina kristna och okristna vänner.
tråkigt nog är detta en av de saker vi kristna är allra bäst på. inte gentemot de som är 'utanför', de "som inte hittat Gud" men mot den som faktiskt tror på Jesus, den som säger sig vilja följa Honom...då är vi inte nådiga. skitsnack anses inte vara okej inom kristna kretsar...men att prata om en kristen syster eller bror och att på ett nedväderande sätt beskriva dennes sätt att leva - det anser vi vara av omtanke. För att vi bryr oss om personen.
Jag tror att vi tappat något fundamentalt.
Genom korset står förlåtelsen i centrum. Det finns en bild av ett kors med en varsin vågskål på varje sida. Där hänger vågskålarna jämnt. Förlåtelsen och nåden räcker till för att väga upp all skuld.
Hur stort är inte det?
I den trasiga värld vi lever i verkar vi ha glömt bort att nyckelordet är att vi är frälsta av nåd, inte av gärningar. likaså ska vi inte döma våra syskon för deras gärningar istället för att leva ut förlåtelsen, på riktigt. och att verkligen leva ut barmhärtighet och förlåtelse, det är ju Det som är det mest radikala. Det är det som kräver mod och en hel del mognad. Tillrättavisa och döma kan alla göra.
Hur lyckas vi med det här då? Hur lever vi ut evangelium, på riktigt? Hur lever vi ut ett evangelium som visar på att nåden är störst? Ett evangelium som inte slätar över utan som visar på Guds oändliga barmhärtighet. Ett evangelium som på djupet handlar om varför Kristus dog för vår skull.
Gal 6:1-7
Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan. Men se till att inte du också blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Ty den som tror sig vara något, fast han ingenting är, han bedrar sig själv. Var och en skall pröva sina egna gärningar. Han behåller då för sig själv det som är värt att vara stolt över och jämför sig inte med andra. Ty var och en skall bära sin egen börda. 6 Men den som får undervisning i ordet bör dela med sig av allt gott till den som undervisar honom. Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon också skörda.
tråkigt nog är detta en av de saker vi kristna är allra bäst på. inte gentemot de som är 'utanför', de "som inte hittat Gud" men mot den som faktiskt tror på Jesus, den som säger sig vilja följa Honom...då är vi inte nådiga. skitsnack anses inte vara okej inom kristna kretsar...men att prata om en kristen syster eller bror och att på ett nedväderande sätt beskriva dennes sätt att leva - det anser vi vara av omtanke. För att vi bryr oss om personen.
Jag tror att vi tappat något fundamentalt.
Genom korset står förlåtelsen i centrum. Det finns en bild av ett kors med en varsin vågskål på varje sida. Där hänger vågskålarna jämnt. Förlåtelsen och nåden räcker till för att väga upp all skuld.
Hur stort är inte det?
I den trasiga värld vi lever i verkar vi ha glömt bort att nyckelordet är att vi är frälsta av nåd, inte av gärningar. likaså ska vi inte döma våra syskon för deras gärningar istället för att leva ut förlåtelsen, på riktigt. och att verkligen leva ut barmhärtighet och förlåtelse, det är ju Det som är det mest radikala. Det är det som kräver mod och en hel del mognad. Tillrättavisa och döma kan alla göra.
Hur lyckas vi med det här då? Hur lever vi ut evangelium, på riktigt? Hur lever vi ut ett evangelium som visar på att nåden är störst? Ett evangelium som inte slätar över utan som visar på Guds oändliga barmhärtighet. Ett evangelium som på djupet handlar om varför Kristus dog för vår skull.
Gal 6:1-7
Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan. Men se till att inte du också blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Ty den som tror sig vara något, fast han ingenting är, han bedrar sig själv. Var och en skall pröva sina egna gärningar. Han behåller då för sig själv det som är värt att vara stolt över och jämför sig inte med andra. Ty var och en skall bära sin egen börda. 6 Men den som får undervisning i ordet bör dela med sig av allt gott till den som undervisar honom. Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon också skörda.
"Saker jag inte får glömma"
Om man känner mig så vet man att jag är nog en av världens mest list-skrivande människor.
det började som 10-åring med en resa till London. Min packlista var på 3 a4-sidor...(som 10åring! galet)
well..listor har liksom lite av ett gyllene skimmer över sig för mig. haha. det är både praktiskt (man får med sig det man behöver, eller så hinner man plugga klart i tid - om det är en lista som handlar om en tidsplanering) det är mysigt (man får liksom drömma sig bort till stranden - eller vart man nu ska- redan innan) det ger mig någon konstig form av tillfredsställelse, som att jag har kontroll över tillvaron - när jag egentligen inte alls har det.
För 3 veckor sen satt jag på café Källan bakom disken en kväll när jag jobbade. Det avr rätt lugnt då så jag passade på att skriva lite på min packlista till Göteborg, jag skulle hälsa på Ulrica i 4 dagar. En kategori på listan (om det handlar om en packlista) brukar alltid heta "saker jag inte får glömma!", och denna lista var inget undantag. Kvällen till ära jobbade jag med min gode vän Elias. Han skrattade lite åt min lista men tog den sedan ifrån mig och började skriva dit saker. Lite förundrad blev jag först men sen så bara log jag när jag såg vad han skrivit dit. Det var så klockrent. Rubriken var ju trots allt "saker jag inte får glömma". Lägg märke till punkt 6 och 7 på listan!
det började som 10-åring med en resa till London. Min packlista var på 3 a4-sidor...(som 10åring! galet)
well..listor har liksom lite av ett gyllene skimmer över sig för mig. haha. det är både praktiskt (man får med sig det man behöver, eller så hinner man plugga klart i tid - om det är en lista som handlar om en tidsplanering) det är mysigt (man får liksom drömma sig bort till stranden - eller vart man nu ska- redan innan) det ger mig någon konstig form av tillfredsställelse, som att jag har kontroll över tillvaron - när jag egentligen inte alls har det.
För 3 veckor sen satt jag på café Källan bakom disken en kväll när jag jobbade. Det avr rätt lugnt då så jag passade på att skriva lite på min packlista till Göteborg, jag skulle hälsa på Ulrica i 4 dagar. En kategori på listan (om det handlar om en packlista) brukar alltid heta "saker jag inte får glömma!", och denna lista var inget undantag. Kvällen till ära jobbade jag med min gode vän Elias. Han skrattade lite åt min lista men tog den sedan ifrån mig och började skriva dit saker. Lite förundrad blev jag först men sen så bara log jag när jag såg vad han skrivit dit. Det var så klockrent. Rubriken var ju trots allt "saker jag inte får glömma". Lägg märke till punkt 6 och 7 på listan!
vägled mig.
för tillfället är tankarna många,
känslorna många,
orosmomenten många.
vågar jag kasta mig ut på djupt vatten - igen?