emmaemla

för det mesta skulle jag nog kalla mig en typisk stads-människa. jag har aldrig känt den minsta lilla lust att flytta ut på landet och bosätta mig där för alltid. jag trivs bra bland höghus, bilar, affärer, caféer, mängder med kyrkor, mycket folk...framförallt alla valmöjligheter tror jag det är som lockar. som i fredags...kvällen började med en mycket trevlig middag med vänner, den övergick i ett möte med Passion Church på biograf Park. Brian Houston var där och predikade och kön till biografen (mötet) bestod av ca 400 pers, hur coolt som helst! Efter mötet fortsatte kvällen med en mysig fika på café och sen en långpromenad i natten.  det finns alltid något att göra. 


men på senare tid har alla dessa valmöjligheter bara vällt över mig istället för att fylla mig med glädje som de brukar. för varje sak jag tackar ja, eller planerar in, tackar jag nej till minst 3 andra. att ständigt känna en stress över att inte räcka till, att inte hinna med, är i längden inte alls så harmoniskt och lockande.

just nu består min vardag av det här till ungefär 10 timmar per dag:
 det är tentatider.

så för tillfället avbokar jag i princip allt. och kan inte ens svara ja till vänner jag inte träffat på månader.
vad gör jag för fel?hur får alla andra tiden att räcka till?

under gudstjänsten i eftermiddags smsade jag en vän, som brukar vara där men inte dök upp. Han var på västkusten med sin flickvän tydligen och jag frågade vad de gjorde där. Svaret jag fick löd:

"Bakar tunnbröd i stenugn,
drar upp morötter,
matar fjordhästar med äpplen,
inspekterar skogen efter stormarna,
kollar till fåren efter översvämningar,
slungar honung i centrifug och filtrerar den,
myser i huset och umgås med M:s familj ;). kram"

och detta fick mitt hjärta att börja längta. jag vill också!

jag vill baka bröd, sitta framför en öppen eld och prata med vänner, umgås med de som står mig nära, vara ute i naturen och plocka svamp (eller valfri syssla), ligga i en soffa och läsa böcker (som jag själv valt och inte mina professorer), mysa ner mig i soffan en söndagskväll och se deckaren på tv utan dåligt samvete över allt jag kunde ha gjort istället. Jag längtar efter en plats där tiden går lite långsammare, där man har För Mycket tid varje dag snarare än för lite. En plats där allt det som verkligen är viktigt i livet får upplevas och prioriteras. där mobiltelefonen saknar täckning och stress är ett ord som inte finns. En plats där jag och Gud kan få umgås, för just nu prioriteras Han ofta bort i den vardagliga stressen.

En glimt av det här fick jag uppleva på mässan idag. Det var en mässa som kallas för Gudomlig poesi med musik skriven av en man vid namn Carl Dahlbäck. Den bestod enbart av sånger och en meditativ predikan. och för en sekund fick jag stänga ögonen och drömma om att jag befann mig på en annan plats. där fanns ingen annan än jag och Gud.

orden i en av sångerna gick rakt in i hjärtat:

Fånga nuet som är,
lyssna efter din själ.
Trots bruset som stör,
i ditt inre kapell.
Känn hur tystnaden bär,
en rkaft som gör fri.
Här är mötet där vi
söker livsenergi.

Tankar flyger ibland,
stiger högre än ord.
Så mycket trasigt gr ont,
som bara har fått bero.
Och när slöjan tas bort,
naken ser jag mitt liv.
Kanske sårbar men stark,
när du går bredvid.

Ta emot denna nåd,
i all längtan finns Gud.
Där förenas ditt Jag,
med ett bekräftande Du.
Du är älskad så högt,
accepterad i allt.
Kan du se på dig själv,
våga tro det är sant.


På väg till kyrkan...