emmaemla

länge sen jag skrev sist.detta beror inte på en brist på tankar utan mer på min hysteriskt obehagliga bihåleinflammation- som tack och lov inte behövde "öppnas" (läst din blogg Anna! hua)- men likväl gjorde superont och behövde en tio dagars penicillinkur. men nu är jag pigg igen och huvudet är inte helt fullt av snor längre. skönt.

mitt i snorandet insåg jag ju dock att jag hade massor med julklappar och småsaker att ordna till julafton , så i lördags begav jag mig ner till Sollentuna Centrum för att inhandla det sista. när jag gick förbi ICA stod där en sån söt farbror från frälsningsarmén med en "håll grytan kokande" - gryta bredvid sig. Frälsningsarmén är ett ställe jag verkligen tycker om att ge till så glad i hågen gick jag fram till grytan och stoppade ner mina pengar. ofta får man ett leende eller ett "tack" när man skänker pengar, men det sköna med den här farbrorn var att jag fick ett "Tack och Gud välsigne Dig, min vän," som också sades med en uppriktig värme i rösten och ett leende på läpparna. det var inte många ord, men för mig kom de att betyda jättemycket. för det första förändrade det min sinnesstämning, från trött och förkyld, till lugn, fridfull och så glad att jag inte kunde sluta le. (jag gick alltså runt och log mot en massa främmande människor i centrum) För det andra så fick jag siktet inställt på rätt sak, julen handlar om Jesu födelse, och inte minst det budskap Jesus förde med sig och ville att vi skulle dela med oss av. tänk vilken makt ord har!

julafton spenderades som den brukar hemma hos mormor och morfar. mängder med mumsig julmat,julfika,julgodis och massa tid att umgås och se på klassiker på tv :o) en mycket bra dag!kalle och karl-bertil johnsson stod på programmet och julevageliet lästes inte av oss själva i år utan bevittnades på tv. fram emot tiotiden var det dags att börja göra sig iordning för att åka till kyrkan och sjunga i midnattsmässan. det var en mäktig känsla att se hur kyrkan fylldes till bredden. folk uppmanades att tränga ihop sig i bänkarna, att göra plats åt alla de som stod ute i vapenhuset. (vilket inte lyckades) dit ut gick även kön till nattvarden och då hade åtminstone hälften av alla redan gått.
wow. detta måste väl på ett sätt tyda på att  det hos de flesta finns en längtan efter något större, något mer, och efter något annat än hårda och mjuka paket på julafton. ett hopp om något som faktiskt kan göra verklig skillnad, annat än att vi spräckte 52 miljardersgränsen iår. i mitt minne så finns det en bild av fyllda kyrkor även de andra åren, på julafton alltså, men iår tycker jag att det var extra mycket folk...och vänner jag har pratat med som tillhör andra kyrkor bekräftar också denna tes. när samhället nu blir mer och mer konsumtionsinriktat så känns det som att vi snart måste ha nått gränsen - hit men inte längre. det kanske är nu?börjar det vända?känner folk att det kanske kan finnas andra, mer betydelsefulla saker?om man ändå inte kommit dit än..så tror jag folk åtminstone kan känna en otrolig tomhet. "var det inte mer än såhär?" då tror jag att det är superviktigt att vi som kristna, oavsett vilken kyrka man tillhör, finns där..som ett alternativ. jag menar inte att vi ska "sälja kyrkan" och marknadsföra oss så att människor reagerar på det på ett negativt sätt, utan det jag menar är nog mer att vi bör försöka vara en Fast grund. när allt annat i samhället ändras snabbare än jag hinner säga "förändring" så borde kyrkan kunna finnas där med samma åsikter och ha en fast värdegrund att stå på. och för att inte glömma det allra viktigaste; finnas där med Guds kärlek. ovillkorlig kärlek.

kan det kanske bli som Anna Ortner bad på domsöndagen när hon önskade att år kyrkoåret 2007 skulle få bli ett år av väckelse, ett år då fler och fler skulle få känna Jesu kärlek och ta till sig av den, inte bara i Sollentuna utan i Stockholm, Sverige och hela världen. en mäktig bön. låt oss be för det.