emmaemla

hur många gånger har jag inte önskat att jag varit mer öppen med min tro?ett bra antal gånger tror jag. öppen kanske är fel ord föresten, jag står för att ja e kristen-absolut, men mer utåtriktad (det har jag redan skrivit ett inlägg om :o)..) fortfarande tror jag det är viktigt att vi som kristna verkligen står upp för Jesus med det talade ordet, alltså att vi frimodigt kan berätta om Honom. men idag när jag var på väg hem till Sebastian och vi gick på tåget så hände något som ändrade min bild lite... situationen var så att när vi klev på tåget stod det en stor ring av ungdomar i högstadieåldern där inne...det fanns gott om sittplatser, men dessa, runt 11-12 ungdomar, stod upp och en av dem pratade högt och tydligt med någon som satt lite längre bak i tåget. "oj, ett bråk?" var min första tanke...eftersom hon såg ut att ha en hel 'kompismaffia' med sig, men insåg sedan att den enda killen i gänget som var med stod och höll i en stor bibel, och när jag lyssnade på samtalet hörde jag att hon pratade om Jesus. hmm...vad blev då min reaktion?lycka?glädje?lättnad-äntligen någon som vågar stå upp för Jesus? nja....de som tjejen pratade med gick av efter ett par stationer och då avslutade hon med att högt och tydligt säga "Ja, om någon undrar något mer så sitter vi där borta (pekade) så det e bara att komma dit och fråga". Det, i sig, är inte en hemsk mening. men det var liksom sättet hon sa det på som fick mig att hajja till. här handlade det inte om kärlek, att hon ville få någon annan att ledas till tro, det handlade om att hon ville visa vad Hon minsann hade, hon hade Jesus på sin sida. och det hade minsann inte de andra i vagnen. det va känslan man fick. Hon, eller De snarare, hade hittat något som var så fantastiskt och det var de liksom stolta över (vilket man självklart kan vara), inte bara en uppriktig glädje, utan snarare en kaxig attityd, "vi är lite bättre än ni- för ni har inte Jesus". När vi kom in till stan tog de också fram flygblad som de hade med sig för att gå och dela ut till folk... och ärligt talat blev jag riktigt upprörd där på tåget, och när jag gick av diskuterade jag och Sebastian vilt denna händelse. och om vi, som faktiskt är bekännande kristna och gärna skulle ut och missionera (obs-på ett lite annorlunda sätt) reagerar på det här sättet, hur måste inte då folk som bara tycker att religion är strunt (målgruppen vi ju faktiskt Vill åt), reagera?!

händelsen gjorde mig både upprörd, arg, otroligt irriterad och samtidigt lite ledsen. Är det inte Jesus vi kristna bör ha som förebild?visst predikade Han om Gud, ofta och mycket, men det som är så fantastiskt och beundransvärt och så otroligt ouppnåeligt för oss vanliga människor är väl det sätt Han levde på?den kärlek Han kände för sina medmänniskor som fick Honom att göra de val Han gjorde, att handla på de sätt Han gjorde?och det jag önskar att jag hade lika mycket som Jesus av är Hans ödmjukhet. det fanns inte ett spår av någon självgodhet där inte. jag insåg också att om vi vill få människor att förstå att det verkligen är fantastiskt att vara kristen och att de faktiskt har gått miste om något så måste vi ju visa det genom hur vi lever. flera gånger i mitt liv har jag stött på människor, riktiga eldsjälar, som verkligen brinner för att leva för Herren, och innan jag yttrat ett ord med dem har jag anat av att de är kristna. det har handlat om sätt de uppträtt på, sätt de talat till folk eller helt enkelt bara genom att se dem i ögonen. om man, som många ur Klara kyrka gör, står och delar ut mat till hemlösa, ber för dem och faktiskt tar sig tid att umgås med de utstötta, och samtidigt har en jacka på sig där det tex står "Det finns någon som älskar dig mer än allt"...så tror jag att det gör skillnad. man kan då Se att dessa människors tro (som de så konkret visar på med sina jackor..eller flyers eller vad det nu än må vara) får dem att göra denna konkreta sak, får dem att se andra människor. får dem att bry sig om andra människor. där handlar de inte om att de själva vill få stoltsera med någon eller hävda sig, där handlar det ju om kärlek. och så måste det få vara tror jag.

om någon annan ska få ta del av det fantastiska budskapet kan man liksom inte köpa en färdig gräddtårta med texten "Jesus älskar dig" som man sedan kastar i ansiktet på personen.För det första blir det på tok för mycket tårta på en gång, för det andra- vem vill bli påhoppad av "en galning", och för det tredje- var är kärleken i det? nej, jag tror att man istället måste börja med att själv baka tårtan, ställa sig tex på plattan och låta folk komma och få sig en gratis bit tårta, och när de väl tar emot tårtan och undrar varför man står där så kan man få en möjlighet till fantastiska samtal! man måste alltså själv göra något av kärlek till andra-låta Jesus skina igenom i det man gör, och sen ta vara på tillfällena man faktiskt får att berätta något om sin tro.

men som sagt..Gud är trots allt så mycket större än vad vi är så både jag och Sebastian bad för, och tror verkligen att Han är med de där tjejerna och killen ikväll när de är ute på stan och sprider budskapet.

Herre, låt Din vilja ske.