emmaemla

Ett av mina favoritställen i bibeln är 1 korinthierbrevet 13. det är ett superklassiskt ställe, men det upphöjer trots allt det viktigaste vi har; förmågan att känna kärlek och att dela med oss av den. samtidigt känns det som att det är detta, det mest fundamentala, som gått snett i vårt samhälle. jag tror att vi människor nästan inte vet vad riktig kärlek är längre.kärlek för oss är tillfällig sexuell tillfredsställelse...vi till och med berömmer varandra för att vi lyckats vara trogna och inte varit otrogna i förhållanden vi är i?på konfirmationsläger, när man pratar om kill och tjej-frågor samt sex-kärlek kopplat till bibeln, frågar konfirmanderna ofta - var går gränsen för otrohet? och med det menar de hur långt på den fysiska skalan man kan gå med någon annan utan att ens partner anser att man varit otrogen.borde inte frågan istället vara "på vilket sätt kan jag bevara vårt förhållande bäst"?eller "hur kan jag visa att jag verkligen älskar min partner"? istället för att försöka visa kärlek till de som står oss närmast försöker vi ta reda på hur själviska vi kan vara och hur pass illa vi faktiskt kan bete oss innan någon gör ngt (tex att göra slut) som kan skada Oss själva-utan att direkt ha en tanke på den andre..för när någon frågar sig frågan- hur långt han/hon kan gå, så är det ju inte med ens partners bästa i tankarna utan ens egna drifter/behov i första hand.

Om Gud har hår så tror jag han sliter sitt hår när Han ser det här. när Han ser hur människan, Hans skapelse som var 'mycket god'  verkligen misshandlar den värld vi lever i och smutskastar och trampar på Hans fantastiska budskap om att vi ska älska varandra som oss själva.

"Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv."

men om vi tänker efter så kanske det är där felet ligger. vi människor älskar inte oss själva..inte många av oss iallafall. och hur ska vi då kunna sprida ett kärleksbudskap, om vi knappt vet vad det handlar om?
vi tror att kärlek innerst inne handlar om personlig tillfredsställelse. när såg du senast någon göra något helt osjälviskt, utan ens en tanke på sitt eget?jag vet knappt om vi har Förmågan att göra sånna osjälviska handlingar, men jag vet iallafall att vi kan bli mycket bättre på det än vad vi är nu. att skänka pengar på julen tex för att lätta sitt dåliga samvete..."nu har jag gett lite till de behövande också...så, var var jag i julklappsshoppingen?"...var det verkligen så Gud hade tänkt det? nej, det har iallafall jag otroligt svårt att tro. jag tror att Gud vill att vi ska ge av oss själva- med ett glatt hjärta. jag tror att en av nycklarna till det kan vara att faktiskt bara öppna ögonen lite...om vi verkligen tog oss en titt på de människor vi möter under julhandeln...om vi öppnade ögonen och såg den hemlöse farbrorn på drottninggatan, och inte bara rusade förbi för att hinna till åhlens innan de stänger, eller om vi bara öppnade ögonen och såg oss omkring där vi bor...då skulle kanske inte den trevlige men otroligt ensamma farbrorn i grannhuset behövt ta livet av sig? (verkligt fall) jag tror inte att vi är skapade med hjärtan av sten. jag tror att Gud har lagt ner förmågan i oss att älska. att älska oss själva, att älska Honom och framförallt att älska v a r a n d r a.

det finns så många olika sorters kärlek i världen...men jag ber och hoppas att den här Julen som kommer ska få bli en jul som firas i Jesu namn. en tid för eftertanke, stillhet och en tid att göra något för de som inte är lika lyckligt lottade som vi. en tid att öppna ögonen.

en jul där Guds kärleksbudskap kan få spridas.