emmaemla

...gör. du är vad du äter. du är precis det som den senaste samhällstrenden säger till dig att du är.

jag får kramp i magen när jag hör sånna påståenden. även om "du är vad du äter" kan klassas som ett program där titeln inte är menad att tas på största allvar så myntar man trots allt ett begrepp; att man är vad man stoppar i sig. eller ta skolan till exempel...jag är inte emot betyg eller liknande, men genomgående i skolan får man det konstaterat; du är vad du gör, vad du presterar, vad du klarar av.
 
jag själv är expert på att ta till mig detta. konstigt nog egentligen...jag har hållit andakter (åtminstone två gånger) om hur obetydligt det egentligen är vad man presterar...att Gud älskar en ändå, för den man är. den man Verkligen är. i sin person. men oj, vad lätt det är att säga något utan att egentligen ta till sig det själv. jag har nog trott att jag varit bättre på det, men har på senare tid insett att jag är helt kass på att ta till mig de delar som handlar om att Gud faktiskt skapat oss precis så som Han vill ha oss. när det handlar om vårt obeskrivbara värde som människor. jag dömer inte andra utefter dessa förmågor/kriterier självklart, eller försöker verkligen att inte göra det, men när det kommer till mig själv så är det bara stopp. jag förstår det självklart i teorin, men i praktien vill det bara inte fastna. ett vg i gymnasiet kunde många gånger få mig att börja gråta. då handlade det ofta om att jag pluggat så hårt eller ansträngt mig så mycket med den där inlämningsuppgiften att jag ansåg mig vara värd ett mvg, och därför kändes ett vg som ett nederlag. men ändå...
tänk om jag bara hade kunnat släppa det? självklart vill jag komma in på en bra utbildning, vi får se om jag lyckas med läkare eller jurist kanske, men jag hade fått samma slutpoäng/betyg ändå...oavsett dessa få vg:n på prov/uppgifter. tänk istället om den där grundtryggheten verkligen hade funnits där hela tiden. att jag är älskad för den jag är. jag behöver inte prestera för Gud.

då hade jag kanske kunnat vara ett stöd för andra?jag har försökt vara det nu också...men har det verkat trovärdigt?om jag talar om en persons värde som människa inte efter talanga och förmåga, men själv visat hur jag brutit ihop efter några "misslyckanden" (i mina ögon), som nog varit långt ifrån misslyckanden i andras ögon. Vad får jag för trovärdighet då? Jag försöker att leva som jag lär, men i det hrä fallet har jag misslyckats totalt. det kan jag iallafall erkänna nu, och det är nog ett steg på rätt väg... :)

men det är fortfarande så, och kommer nog alltid vara så (iallafall lite), att jag ser på mig själv utefter vad jag presterar. jag avskyr att misslyckas och att vara 'dålig' på något, då avhåller jag mig hellre från det. men jag önskar och ska verkligen försöka, med Guds hjälp, att ändra på mig. jag ska försöka ta till mig det uttjatade orden om att vi är
ä l s k a d e  o a v s e t t.

.