emmaemla

ibland känner jag mig så ... missnöjd med mig själv; hur jag lever som kristen. ofta tänker jag; duger jag verkligen åt Gud?kommer jag vara en av dem Han tar med sig..när Jesus kommer tillbaka? förvirrad fråga, jag vet. jag vet ju egentligen svaret. men ibland önskar jag nog att jag kunde få min enkla barnatro tillbaka. då var det så mycket...lättare, man hade inte samma krav på sig, jag visste att jag hade en "extra pappa" däruppe som också älskade mig. det var bara en bra bonus. något att längta efter och sjunga om: "med sprakande färger, och härliga rytmer, vill vi dina barn ge vår lovsång till dig pappa", det var en av de första sångerna jag sjöng i minigospel. livet var, lätt. glädjefyllt och fullt av en sån skön trygghetskänsla. 
nu (ja..för några år sen alltså) har jag istället vaknat upp i verkligheten. varje dag bombarderas jag av hemskheter i tidningar, tv, radio..ja, alla massmedia tävlar om att få mig att må värst; bli mest chockad eller upprörd. (eller nej förlåt...de försöker ju bara förmedla nyheter på ett objektvit sätt. )och ofta fylls jag av en sån maktlöshet..vad kan lilla Jag göra i det här?? ingenting.
men oftast hör jag då en röst som säger..fel emma. otroligt fel. du kan be.

vi kan faktiskt be. Gud, som har all makt över jorden, har gett oss den fantastiska möjligheten att BE. det är en möjlighet att tala direkt till Honom och säkert veta att Han lyssnar på vartenda ord. Han vet precis vad vi behöver och vad vårt hjärta vill säga Honom.

Detta är den tillit vi har till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss. Och när vi vet att han hör oss, vad vi än ber om, så vet vi också att vi redan har det som vi bett honom om. 
1 Johannesbrevet 5:14,15

visserligen säger många att en tro utan handling knappt är en levande tro, man måste ut och göra handfasta saker, ta itu med problemen- och självklart är detta viktigt, annars vet jag inte hur världen skulle klara sig... men många glömmer bort att, att be är också något handfast. det står ju: 

Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern. Och vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, för att Fadern skall bli förhärligad i Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det. Johannes 14:12-14

Vi måste lära oss att våga LITA på Gud. att överlämna sig åt Honom och våga tro att Han faktiskt hör vad vi ber om.

jag måste bli bättre på detta, men samtidigt vill jag ju känna att jag faktiskt kan vara ett ljus ute i samhället också, det blir vi ju också uppmanade till. är du som jag i det här fallet- att du alltid ser allt du kan/måste/vill göra och aldrig ser det du faktiskt Gör?

jag är det, insåg jag igår när sebastian ringde. jag har i flera dagar letat efter saker att göra på julafton, något konkret och handfast, just för att jag vill betona kärleksbudskapet med julen och fokusera mer på jesu födelse och mindre på vår egen påhittade materialism (men jag älskar julmat, julklappar och kalle anka..så det tänker jag absolut inkludera ändå :o)...) i förra veckan fick jag för mig att jag var värdelös som kristen; jag lever ju inte så som Gud vill. vad gör Jag för att förbättra den här världen? men sebastian fick mig att öppna ögonen igår. jag gör massor av saker i kyrkan, för själva församlingen..och det kunde jag ju hålla med om. men det står ju att vi ska UT i världen, svarade jag...och han sa då att jag borde inse att jag faktiskt Är det. att jag redan Gör sånna saker som jag desperat försökt hitta på inernet att engagera mig i. jag jobbar på källan; det är grymt kul så det är för min egen skull också, men mest för de som är där...det är ett utåtriktat ungdomscafé där inte sådär supermånga (vågar jag mig till att påstå) har Jesus som sin bästa vän...än. men det kan ändras. och om inte annat så är vi en motpol till vad dessa ungdomar annars skulle kunna göra en fredagskväll. jag är även engagerad i Malmvägen Kidz. det är med pingst i sollentuna, en aktivitet där vi varannan söndag leker med barn på malmvägen. barn som inte har så mycket annat att göra utan mest dräller runt i korridorerna. där är vi verkligen ute 'på fältet'.att ens få dessa söta barn att lyssna på vad vi ska göra är en kamp :) men ändå, trots tröttheten som överväldigar en när man är där och leker,pysslar och försöker fika med dem utan att de snor åt sig massa extra fika så att kompisarna blir utan, så blir jag fylld av en inre glädje. tänk vilken möjlighet vi har..att vi får vara där, mitt i deras liv, i deras hemsituation och ge dessa barn lite av Guds fantastiska kärlek. vi 'missionerar' inte aktivt..utan pratar lite om hur man sak vara som kompis ibland, med utgång från bibeln och vi ska även börja med lite drama, men eftersom många av dessa barn är muslimer försöker vi fokusera på att bara finnas där för barnen, och hoppas att vi genom vårt beteende kan göra någon skillnad, eller visa på något....vad vet jag. men det känns betydelsefullt iallafall, att få knyta kontakter med människor jag aldrig annars skulle komma nära.
jag har också mailat Lucy nu, en vän till Stefan Ershammar som håller i SPEAK här i sthlm...så nu ska jag bli aktiv där. det känns viktigt att göra något sådant, eftersom just orättvisor/rättvisa är ett sånt stort tema i Bibeln. jag vill se förändring. få vara med och förändra.

så, utan att skryta, tycker jag att jag kan säga att jag faktiskt gör något :o)..och nu tänker jag försöka vila i det...eftersom jag tror att jag blir en bättre 'lärjunge' då, när jag står fast i min tro att det jag gör är av betydelse. och det är för Gud och mina medmänniskor. :o)

tidiga jul-löften (känns bättre än nyårsöften)...
*BE
*lita till Gud
*inse att jag duger som Kristen, speciellt i Guds ögon.

och när jag motförmodan känner mig sådär hopplöst vilsen igen (som när jag läser tidningen :)..) så ska jag komma ihåg mitt 'motto':

P.U.S.H
Pray Until Something Happens!