emmaemla

"få blogg-inlägg denna termin" har jag hört från många. well..här kommer svaret, men jag varnade er i rubriken..denna gång blir det inga speciellt genomtänkta eller smarta tankar.
idag är det bara "emma" i texten.

varför blir det aldrig som man tänkt sig?
och varför är vi människor så bra på att alltid vilja ha det ouppnåeliga? det är "fult" att vara nöjd.
varför är det inte okej att vilja ha trygghet och glädje som nyckelord i en relation?  

i alla situationer. det lät som att det syftade på förhållanden, men nej. vidare än så.

hur ska man som kristen kunna vara ett salt och ljus i världen när man ibland bara vill gå och gömma sig. när man bara inte orkar med teologiska diskussioner eller ännu en gång förklara varför du inte anser alkohol vara Guds gåva till människorna eller att sex faktiskt inte behöver vara det allra viktigaste i en relation och att det Är fysiskt möjligt att vänta med det trots att du har ett förhållande. eller när någon av dina vänner ber dig; "be för mig, för oss"...och du bara känner att..jag kan ju inte ens be för mig själv längre, hur ska jag då kunna be en uppriktig bön för någon annan?!

den här hösten har varit en enda kamp. en kamp med studier som bara Måste vara roliga (det var ju just de här ämnena jag sen sa att jag ville inrikta mig på). studier som fått mig att få migränattack efter annan, magkatarr och bara en känsla av meningslöshet. det här är kul- det tror jag. men inte om inte Gud är med. och inte om inte Du är med.

en kamp med en känsla av ensamhet. de som betyder allra mest bestämmer sig plötsligt för att flytta. u till göteborg, j i falun, s i mariannelund och nu ska pappa flytta (för alltid) och börja jobba i bryssel.

det har varit en kamp med tron. inte om att Jesus är min Herre- det är Han. men en kamp med den personliga relationen, bönen har blivit nästan "standardiserad" och bibelläsningen nästintill obefintlig. men 20 + cellgruppen (i pingst) har blivit en räddning. det är skönt att få vara med människor som tror och som med öppna armar välkomnar en och står för det budskap Jesus predikade.

men vissheten om att jag fortfarande är en stor börda, och samtidigt en glädje, är så dubbel. magen knyter sig varje gång men jag vågar aldrig ställa ultimatum eller frågor. jag är för rädd att förlora.

jag önskar att förlåtelse kunde få vara ett nyckelord i alla relationer. åtminstone en öppenhet att se saker ur en annan synvinkel än ens egen. jag tror att man kan lära av det. och framförallt får man verkligen en större ödmjukhet inför livet.

känslorna av skuld har mattats ut och jag har insett att den här uppförsbacken börjar nog snart plana ut. jag ser krönet.

sen får Gud visa vägen.