Tron växer vid tvivel.
Varför kallar vi oss själva för "troende" och inte "tillit-are"? Att tro på Gud är ju långt ifrån samma sak som att tro att det kommer att regna imorgon eller att tro att ett visst parti vinner valet. Paulus säger ju " En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus". Vi som kristna sätter ju vår tillit och vårt hopp till Honom.
För mig är det ju hela grunden i tron; att vetenskap och teologi faktiskt bara är just detta; ett försök att beskriva "sanningen". Men de är ju också tolkningar av verkligheten och den enda sanna verkligheten kan ju faktiskt bara Gud veta. Och för att vi ska kunna "veta" detta krävs det ju just det - att vi tror. Tror gör ju även ateister. Men de tror på sin verklighet och tror att Gud inte finns. Och det är väl där någonstans vi alla står och stampar. Vad ska jag tro på? Vad Kan jag tro på? Men som kristen har vi faktiskt inga "valmöjligheter". Jesus har klart och tydligt sagt att "Ingen kommer till Fadern utom genom mig". Vår tro handlar om att tro på Jesus som Guds son, och att han uppstod för våra synders skull. Jag blir mörkrädd av kommentarer som den här: "Jesus uppstod inte. Han kanske uppstod i lärjungarnas hjärtan. Eller så ville de så gärna Tro att han uppstod att de trodde att han gjorde det" (detta sagt av en teolog som utbildar präststudenter!)
Däremot tror jag att tvivel är nyttigt i relationen till Gud. Genom tvivel växer vi starkare i vår tro. Genom tvivlet frågar vi Gud, vi bråkar med honom och så ställer vi kluriga frågor. Men det fantastiska i detta är ju att när vi frågar, så svarar Gud. Predikan i kyrkan i söndags handlade om Tomas, lärjungen som kallades tvillingen, men i allas mun går under namnet "Tomas tvivlaren". Han var den som ställde frågor, den som gav Jesus respons när han frågade om lärjungarna om de förstod och sa saker som Nej, Jesus, jag förstår inte alls! Hur menar du nu? Ta tex det kända stället i Johannesevangeliet där Jesus säger:
"Och vägen dit jag går, den känner ni"
Tomas sade: "Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?"
Jesus svarade: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.
Den fantastiska sanningen och de orden, skulle Jesus inte ha yttrat om inte Tomas hade frågat! Tomas var nyfiken, Tomas ville veta, Tomas ifrågasatte. Kanske borde vi tänka lite mer på detta och lära oss något av Tomas. Om vi inte pratar med Gud och har en gemenskap med honom; genom bönen, gemenskapen i församlingen, nattvarden och Ordet så får vi heller inga svar. Våga ifrågasätt. Det är så skönt att kunna luta sig tillbaka i det, att vi får undra. Vi behöver inte förstå allt. Vi får ifrågasätta när vi känner oss svikna eller bara förvirrade och som jag skrev tidigare..vi får brottas med Honom i kärlek. Så lär av Tomas.
våga lita på att Gud står pall för dina frågor! :)