att döma, eller kärleksfullt tillrättavisa?
Att leva som kristen innebär ett liv i gemenskap. ett liv i gemenskap med Gud men likaså ett liv i gemenskap med våra kristna bröder och systrar. i det samhälle vi lever i matas vi dagligen av motton som; "ensam är stark", "bry dig inte om andra, utan tänk på dig själv", "förverkliga dig själv" etc. Jag tror att Gud har en annan plan för oss.
Vad vore vi egentligen utan en församling? Ingenting. Det finns inget svårare än ett kristet liv i ensamhet. Ingen att dela sina tankar med, ingen att utmanas av, ingen att lovsjunga eller tillbe Gud med. Jesus har ju sagt att "där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland er." (Matt 18:20) Vi är skapade till gemenskap, och vi är likaså skapade till att bry oss om varandra. Och att bry sig om någon annan är inte enbart att alltid hålla med, att alltid stötta en person i de beslut den väljer att göra. Förut var jag nog mer beredd att tänka så, men det vore ju inte kärleksfullt...man ser sin vän vara på väg att göra ett riktigt dumt val och man låter det ske? nej, som kristen behöver man ibland inse att man faktiskt inte klarar sig sig själv, vi behöver hjälp av våra kristna syskon.
Gemenskapen går också vidare än att bara ha kul tillsammans eller bryta ensamheten; det handlar om ett behov av att hjälpa varandra utvecklas i tron och utvecklas i sin person. Paulus talar om den gemenskapen i romarbrevet när han uppmanar de troende att ta hand om varandra, utamana varandra, förmana varandra, tillrättavisa varandra och hjälpa varandra att leva oförvitliga (Rom 12:9-16)
Men det är ju inte en helt tillfredsställande tanke; att andra skall tillrättavisa mig och snoka i mitt "privatliv". Ofta är det nog dock precis vad vi behöver; att stå till svars inför andra.
Men Bibeln säger ju att vi inte skall döma varandra? Ja, det gör den. Men det finns en skillnad där; att behöva stå ansvarig inför någon annan med de val man väljer att göra, de värderingar man har är något annat. Bibeln säger ju att vi ska tillrättavisa varandra, vi ska förmana varandra - kärleksfullt, men vi ska inte förhastat döma någon.
Jag tror dock inte att man ska gå runt till höger och vänster och påpeka inför alla och envar när de gör "misstag" eller "fel" i våra ögon, men att ha några riktigt nära vänner som faktiskt vågar säga till en när man tar ett snedsteg, när man är på väg bort från Guds väg tror jag är otroligt viktigt. Det handlar inte om att man ber dem döma en utan att man faktiskt har en önskan om att - hur svårt det än må vara- de skall tillrättsvisa en, på ett kärleksfullt sätt. Det som driver en är ju att man inte vill se den andra göra misstag och komma längre ifrån Gud eller sina medmänniskor. Ibland är det svårt att ifrån ett "innefrån-perspektiv" kunna se hur de val man gör påverkar ens omgivning; därför kan det vara otroligt nyttigt med ett par ögon utifrån.
Jag är välsignad med två helt otroligt vänner; som oftast stöttar mig i de val jag gör eller de situationer jag befinner mig i, men som faktiskt också kan våga säga ifrån. Ibland är det svårt att ta till sig, men allt som oftast inser jag efter ett tag Varför de sa det, och jag lär mig alltid något genom det.
tack för att ni finns!
Vad vore vi egentligen utan en församling? Ingenting. Det finns inget svårare än ett kristet liv i ensamhet. Ingen att dela sina tankar med, ingen att utmanas av, ingen att lovsjunga eller tillbe Gud med. Jesus har ju sagt att "där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland er." (Matt 18:20) Vi är skapade till gemenskap, och vi är likaså skapade till att bry oss om varandra. Och att bry sig om någon annan är inte enbart att alltid hålla med, att alltid stötta en person i de beslut den väljer att göra. Förut var jag nog mer beredd att tänka så, men det vore ju inte kärleksfullt...man ser sin vän vara på väg att göra ett riktigt dumt val och man låter det ske? nej, som kristen behöver man ibland inse att man faktiskt inte klarar sig sig själv, vi behöver hjälp av våra kristna syskon.
Gemenskapen går också vidare än att bara ha kul tillsammans eller bryta ensamheten; det handlar om ett behov av att hjälpa varandra utvecklas i tron och utvecklas i sin person. Paulus talar om den gemenskapen i romarbrevet när han uppmanar de troende att ta hand om varandra, utamana varandra, förmana varandra, tillrättavisa varandra och hjälpa varandra att leva oförvitliga (Rom 12:9-16)
Men det är ju inte en helt tillfredsställande tanke; att andra skall tillrättavisa mig och snoka i mitt "privatliv". Ofta är det nog dock precis vad vi behöver; att stå till svars inför andra.
Men Bibeln säger ju att vi inte skall döma varandra? Ja, det gör den. Men det finns en skillnad där; att behöva stå ansvarig inför någon annan med de val man väljer att göra, de värderingar man har är något annat. Bibeln säger ju att vi ska tillrättavisa varandra, vi ska förmana varandra - kärleksfullt, men vi ska inte förhastat döma någon.
Jag tror dock inte att man ska gå runt till höger och vänster och påpeka inför alla och envar när de gör "misstag" eller "fel" i våra ögon, men att ha några riktigt nära vänner som faktiskt vågar säga till en när man tar ett snedsteg, när man är på väg bort från Guds väg tror jag är otroligt viktigt. Det handlar inte om att man ber dem döma en utan att man faktiskt har en önskan om att - hur svårt det än må vara- de skall tillrättsvisa en, på ett kärleksfullt sätt. Det som driver en är ju att man inte vill se den andra göra misstag och komma längre ifrån Gud eller sina medmänniskor. Ibland är det svårt att ifrån ett "innefrån-perspektiv" kunna se hur de val man gör påverkar ens omgivning; därför kan det vara otroligt nyttigt med ett par ögon utifrån.
Jag är välsignad med två helt otroligt vänner; som oftast stöttar mig i de val jag gör eller de situationer jag befinner mig i, men som faktiskt också kan våga säga ifrån. Ibland är det svårt att ta till sig, men allt som oftast inser jag efter ett tag Varför de sa det, och jag lär mig alltid något genom det.
tack för att ni finns!
Kommentarer
Trackback