emmaemla

I eftermiddags var jag barnvakt åt A och A som vanligt. När jag stod och lagade middag ringde min telefon och A kom ner till köket och frågade om det var min pojkvän jag pratade med. (hon har sett bilder jag haft på mobilen tidigare). Jag förklarde för henne att det var en vän i telefonen och att jag inte var tillsammans med min dåvarande pojkvän längre. Då utbrast hon "Är du inte?? Men vem har han hittat istället då??"

Detta utrop kommer alltså från en tjej på 6 år. Är det så det ser ut? Hon tror genast att när jag inte är kvar i relationen så har han hittat någon annan att byta ut mig med. helt galet! (barnens föräldrar är dock lyckligt gifta så hon har inte fått det därifrån) Jag svarade med att säga att vi inte var tillsammans längre men att det inte betydde att han hade träffat en annan tjej. Då kom responsen "Men varför vill han inte vara tillsammans med dig då?" Jag hävde ur mig något luddigt om att vi passade bättre som vänner. Barn är så rakt på sak. Ibland är det så befriande tycker jag, inget inluddat; hon frågade precis det hon ville veta och det hon upplevde när jag berättade hur det låg till. Sen att jag inte visste hur jag skulle svara, är en annan sak. Men hennes bild av hur vi vuxna beter oss mot varandra är ju hemsk! jag vill inte att mina barn ska växa upp och tro att de kommer bli utbytta mot en "bättre modell" när de inte passar längre. jag vill inte att A ska gå runt och tro att det är så; att det är det hon har att vänta sig.

ibland förstår jag inte hur jag ska klara av att få egna barn. jag får ont i hjärtat bara av tanken på att någon skulle göra henne (eller honom) illa på något sätt. de är så försvarslösa. och så fantastiskt underbara. ibland blir jag dock helt galen på deras bus, bråk och stök men sen när jag ska natta dem och jag bara översvämmas av blöta pussar, då finns det liksom inget bättre! :)

men nu sover de nog sött i sina sängar. och som tur är..änglar går vakt.