emmaemla

en 2 timmars promenad mitt i natten. och allting bubblar upp till ytan igen.

J sa.
"vi måste lägga av oss allt vid Jesu kors och börja om. Det handlar om en helgelseprocess. Inte en som innebär att vi lagiskt gör vad som är rätt eller fel, utan en som handlar om hjärtats omvändelse..som handlar om att helhjärtat följa Jesu väg och hans vilja i våra liv"

men hur går man från att vara "smuts" till "ren"?

frågorna är många. och efter kvällens samtal blev de ännu fler.
men såren är fortfarande oläkta.
och insikten om vad vi gjort...något jag helst skjuter undan.

samtidigt är minnena det jag håller allra närmast hjärtat.

det är en sådan dubbelhet.

känslan av gränslös sorg och ilska har inte lämnat mig.
all undran finns kvar..över varför jag tydligen inte är värd bättre än så?

J sa
"Du är bara värd det bästa. du är värd alla försök och du är så mycket mer värdefull än jag kan beskriva" (dock ej ordagrant)

men han vill inte att jag ska finnas i hans liv nu. för Gud måste få upprätta, hela och bygga upp igen. Vi måste begrava allt som varit, och låta det dö.


jag vet inte riktigt hur jag ska klara av det.

hela våren har jag tryckt undan och jag har kamoflerat över.
 

men nu måste jag kanske också begrava. på riktigt. för att kunna bli upprättad och hel igen.
och helt ärligt så kan jag nog behöva lite hjälp.


(och S...det här är inte ännu en depp-dagbok. det är mest lösryckta funderingar. den vanliga emma är fortfarande på väg tillbaka..hon är inte riktigt där än bara)


jag funderar föresten på Credo till hösten. det kanske vore bra?
 
avslutar med dagens bästa kommentar som en nybliven vän sa för en timme sen när jag hävt ur mig en del av det som varit och hur jobbigt allt med Gud känts:

"I mina ögon ser jag Kristus i dig."

och plötsligt fanns det ändå hopp. om bara en enda människa kan säga så.
då går nog Gud med mig ändå.