"hur mår du?"
Oj, vad jag underskattat förkylningars "genomslagskraft". Tycker alltid att folk är lite mesiga då de påstår sig bli däckade av en förkylning...men så fel jag haft. har i princip varit fri från förkylningar sen jag slutade jobba på förskolan (då var jag förkyld ett halvår i sträck dock!)...jag antar att jag byggde upp någon fenomenal motståndskraft. Men nu i fredags så åkte jag också dit. Inte så konstigt dock. I princip varenda människa jag träffat de senaste två veckorna har börjat mening nummer två (fråga: "hur mår du?") med "jo, tack. jag är rätt så förkyld/sjuk/snuvig/krasslig" etc.
För att komma till ämnet på inlägget idag. Denna fråga: Hur mår du? På den är det är okej att svara " jag mår bra". Det är också okej att svara "jag mår sådär, är förkyld". Men något annat är inte okej. Tänk om någon skulle våga svara ärligt på den frågan för en gångs skull. Det skulle ju verkligen sätta frågeställaren i en obehaglig situation. (märk min ironi)
I fredags när jag skulle jobba på Källan var jag inte så taggad när jag kom dit..jag kände att förkylningen var på gång och jag hade haft en helt galen vecka (studiemässigt). Men när jag och E satt och satte ihop projektorn till guitar-hero (det var mest E som "satte ihop den") så fick jag frågan "Hur mår du Emma. Alltså, på riktigt?"
Han är en av de få människor som inte är min allra closest, men som jag ändå kan vara helt uppriktig mot. Vilket gör den där frågan rätt betydelsefull. Svaret jag kunde ge var helt ärligt; och löd att det var rätt bra. jag blir starkare och starkare för varje dag som går och har äntligen kunnat lämna stora delar av min tidigare relation bakom mig.
Men bara tanken på att han faktiskt brydde sig så pass att han ärligt undrade hur det var, fick mig att känna mig betydligt mer peppad inför kvällen. den känslan vill jag ju att ungdomarna som kommer dit också ska få känna; att vi faktiskt bryr oss om hur de mår. på riktigt.
Resten av helgen fortsatte med en låång sovmorgon, lite plugg, en mysig middag med en vän, Eurovision dance-contest på kvällen (ja, jag tycker om att se på sånt), och sen ytterligare en sovstund på söndag morgon. Försöker sova bort förkylningen, men än har jag inte lyckats.
Söndagseftermiddagen spenderades i Bk3 även denna vecka. J:s leende kan lysa upp en hel dag, jag kände mig så otroligt välkommen när jag kom dit. Mötet var bra och Stefan predikade untifrån 1 Thess, vilket jag tänker skriva lite mer om..en annan dag. :) Lovsången med tjejerna från husbykyrkan var riktigt bra, men den sista lovsången väckte för många minnen och jag kände att jag behövde gå ut en sväng. Jag bad Gud om styrka, och styrka fick jag; jag återvände in i möteslokalen, men det där med fasader...har aldrig varit min grej.
"Är det bra?" var frågan jag fick från S. Ja, svarade jag. Men han såg mig i ögonen och frågade igen, "är det verkligen det?" Jag skakade på axlarna, men sa att det ändå var lugnt.
För det är lugnt. Jag försöker stå stadigt rotad, men ibland så känns det som att allt bara vacklar. Men det som gjorde mig glad var bara sättet han sa det på...det var skönt att få veta att någon kan ställa den frågan och faktiskt mena att personen vill veta hur det verkligen är.
För att komma till ämnet på inlägget idag. Denna fråga: Hur mår du? På den är det är okej att svara " jag mår bra". Det är också okej att svara "jag mår sådär, är förkyld". Men något annat är inte okej. Tänk om någon skulle våga svara ärligt på den frågan för en gångs skull. Det skulle ju verkligen sätta frågeställaren i en obehaglig situation. (märk min ironi)
I fredags när jag skulle jobba på Källan var jag inte så taggad när jag kom dit..jag kände att förkylningen var på gång och jag hade haft en helt galen vecka (studiemässigt). Men när jag och E satt och satte ihop projektorn till guitar-hero (det var mest E som "satte ihop den") så fick jag frågan "Hur mår du Emma. Alltså, på riktigt?"
Han är en av de få människor som inte är min allra closest, men som jag ändå kan vara helt uppriktig mot. Vilket gör den där frågan rätt betydelsefull. Svaret jag kunde ge var helt ärligt; och löd att det var rätt bra. jag blir starkare och starkare för varje dag som går och har äntligen kunnat lämna stora delar av min tidigare relation bakom mig.
Men bara tanken på att han faktiskt brydde sig så pass att han ärligt undrade hur det var, fick mig att känna mig betydligt mer peppad inför kvällen. den känslan vill jag ju att ungdomarna som kommer dit också ska få känna; att vi faktiskt bryr oss om hur de mår. på riktigt.
Resten av helgen fortsatte med en låång sovmorgon, lite plugg, en mysig middag med en vän, Eurovision dance-contest på kvällen (ja, jag tycker om att se på sånt), och sen ytterligare en sovstund på söndag morgon. Försöker sova bort förkylningen, men än har jag inte lyckats.
Söndagseftermiddagen spenderades i Bk3 även denna vecka. J:s leende kan lysa upp en hel dag, jag kände mig så otroligt välkommen när jag kom dit. Mötet var bra och Stefan predikade untifrån 1 Thess, vilket jag tänker skriva lite mer om..en annan dag. :) Lovsången med tjejerna från husbykyrkan var riktigt bra, men den sista lovsången väckte för många minnen och jag kände att jag behövde gå ut en sväng. Jag bad Gud om styrka, och styrka fick jag; jag återvände in i möteslokalen, men det där med fasader...har aldrig varit min grej.
"Är det bra?" var frågan jag fick från S. Ja, svarade jag. Men han såg mig i ögonen och frågade igen, "är det verkligen det?" Jag skakade på axlarna, men sa att det ändå var lugnt.
För det är lugnt. Jag försöker stå stadigt rotad, men ibland så känns det som att allt bara vacklar. Men det som gjorde mig glad var bara sättet han sa det på...det var skönt att få veta att någon kan ställa den frågan och faktiskt mena att personen vill veta hur det verkligen är.
Kommentarer
Trackback