emmaemla

Gud är så stor. i jämförelse med oss.

ibland har jag nog svårt att inse hur stor Han faktiskt är. eller inte ibland, utan snarare sådär..dagligen.

jag kom att fundera på, under predikan idag, varför jag egentligen känner att jag kan stå upp och av hela hjärtat prisa och lovsjunga Gud, när min vår varit som den var. Men det jag snabbt insåg var att det Är just därför som jag kan stå upp, som jag orkar gå vidare och som jag trots allt kan le mot J och ärligt säga att det är okej. nu. jag insåg att no matter what så håller jag krampaktigt fast vid Gud. Det känns som lite av ett mirakel att jag står på benen och faktiskt mår bra. jag är inte bitter eller arg längre, visst händer det att jag tänker sånna tankar, men i stort sett inte. jag har förlåtit och gått vidare. och den styrkan har inte kommit från mig själv.

När smset kom ikväll från en vän som tappat tron och är självmordsbenägen, så kunde jag, om inte förstå, så åtminstone försöka. jag vet inte exakt vad han går igenom men jag vet hur han känner sig; känslan av en hopplöshet, av en meningslöshet och samtidigt en gränslös sorg. och då inser jag plötsligt varför. varför jag behövt gå igenom den här våren. och jag fylls av en tacksamhet och förundran över den otroligt kärleksfulla Gud vi har.

En Gud som inte sminkar över och försöker gömma det fula. En Gud som låtit mig få stå med uppskrapade knän och blödande hjärta, men hjälpt mig igenom det. Min Far som låtit mig få uppleva den djupaste ångest för att också jag ska kunna sträcka ut en hand och säga att det blir bättre. att livet är meningsfullt. och värdefullt.