emmaemla

det känns som att ligga i vatten.
jag öppnar munnen för att andas, men inser att det inte går.


jag har nog alltid trott att du skulle vänta. finnas där.
finnas kvar.
som en riktig vän. att vi skulle hitta dit.

men nu är de en enhet. han&hon.

jag vet inte varför jag reagerar såhär.
jag går ju vidare nu.
men det är kanske en del i processen. eller så är det något mer än så.

just nu så gör det bara så otroligt ont.


och allt är faktiskt rörigt.
jag är vilsen. och lite ensam. och mina vänner är ännu vilsnare.

när beskedet kom idag var jag extremt lugn, men sen på kören så hade det nog landat lite mer. samtalet i pausen fick bägaren att rinna över. tårarna kom och jag fylldes av en sån känsla av hopplöshet.
hur ska jag kunna hjälpa?

jag får lägga situationen i Guds händer.