Gud i Allt.
"på något sätt lyckas du få in Gud i allt"
detta sa en av mina "okristna" vänner till mig på msn ikväll. jag bara log där jag satt framför datorn.
det är något jag inte tänkt på men det faller sig bara så naturligt. vi diskuterade ett problem som varit och jag avslutade med att säga "jag tror att det löser sig på bästa sätt, jag vet att Gud är med!" och efter detta kom den meningen där ovan.
på något sätt har jag mer och mer verkligen börjat lägga allt i Guds händer. tidigare kanske jag tänkt att jag gjort det, men nu inser jag att jag gör det mer konkret. jag har så många gånger blivit överbevisad om att "min väg" oftast inte är den allra bästa! utan att Gud har en vidare bild av verkligheten än så. små, små böner på bara några enkla rader kan göra ALL skillnad.
men att förtrösta på Gud är verkligen inte enkelt. jag tycker många gånger det är betydligt svårare och att man ofta kan tänka att det finns så många andra vägar att gå. så många andra valmöjligheter som kan te sig mycket enklare, och ibland både roligare och bättre. men jag har alltid haft väldigt svårt att gå emot det jag känner kanske är "mer rätt" eller det jag nog borde göra, så oftast kanske jag håller mig på den väg - som kan verka jobbigare- men jag har en tro på att Gud vet mer än jag. Och i slutändan, trots känslan av att ibland vara annorlunda eller malplace för att jag kanske inte alltid gör som 'alla andra' inser jag ofta vilken grym känsla av frid och glädje det ger! att faktiskt kunna säga till en arbetskompis att "du får prata skit om dina arbetskamrater om du vill, men gör det med någon annan för jag är inte intresserad av att ställa upp på det". det hade varit såå mycket enklare att bara hålla med, säga en kommentar tillbaka, om hur jobbig du också faktiskt tycker att den där människan är. och, så känner ju jag också - det är ju mänskligt...men att då konkret välja att Trots det inte ställa upp på att prata illa om andra- det tror jag gör skillnad. det gör skillnad för Gud. eller att välja bort det där glaset med alkohol och stå där med en cola, men att då istället kunna skapa intressanta samtal under kvällen (när folk undrar varför man skippar vinet :p) som kan komma att leda in på tro...vilket samtalet nog inte skulle gjort annars. det finns hur många exempel som helst! och trots att vi människor verkar vara skapade till, eller alltid bli frestade till, att göra det enkla så skulle jag bara vilja uppmuntra er att våga prova något annat. våga lita på att Gud vet bäst och att Han verkligen leder dig rätt. Han låter dig inte snubbla över någon sten, för han har befallt sina änglar att vaka över dig. Du behöver inte vara rädd för att gå fel. Gör som en kompis-kompis till mig gjorde (fast i tanken räcker! :)..)...hon tatuerade in fotspår under ena fotsulan där det stod:
Vandra med Jesus
detta sa en av mina "okristna" vänner till mig på msn ikväll. jag bara log där jag satt framför datorn.
det är något jag inte tänkt på men det faller sig bara så naturligt. vi diskuterade ett problem som varit och jag avslutade med att säga "jag tror att det löser sig på bästa sätt, jag vet att Gud är med!" och efter detta kom den meningen där ovan.
på något sätt har jag mer och mer verkligen börjat lägga allt i Guds händer. tidigare kanske jag tänkt att jag gjort det, men nu inser jag att jag gör det mer konkret. jag har så många gånger blivit överbevisad om att "min väg" oftast inte är den allra bästa! utan att Gud har en vidare bild av verkligheten än så. små, små böner på bara några enkla rader kan göra ALL skillnad.
men att förtrösta på Gud är verkligen inte enkelt. jag tycker många gånger det är betydligt svårare och att man ofta kan tänka att det finns så många andra vägar att gå. så många andra valmöjligheter som kan te sig mycket enklare, och ibland både roligare och bättre. men jag har alltid haft väldigt svårt att gå emot det jag känner kanske är "mer rätt" eller det jag nog borde göra, så oftast kanske jag håller mig på den väg - som kan verka jobbigare- men jag har en tro på att Gud vet mer än jag. Och i slutändan, trots känslan av att ibland vara annorlunda eller malplace för att jag kanske inte alltid gör som 'alla andra' inser jag ofta vilken grym känsla av frid och glädje det ger! att faktiskt kunna säga till en arbetskompis att "du får prata skit om dina arbetskamrater om du vill, men gör det med någon annan för jag är inte intresserad av att ställa upp på det". det hade varit såå mycket enklare att bara hålla med, säga en kommentar tillbaka, om hur jobbig du också faktiskt tycker att den där människan är. och, så känner ju jag också - det är ju mänskligt...men att då konkret välja att Trots det inte ställa upp på att prata illa om andra- det tror jag gör skillnad. det gör skillnad för Gud. eller att välja bort det där glaset med alkohol och stå där med en cola, men att då istället kunna skapa intressanta samtal under kvällen (när folk undrar varför man skippar vinet :p) som kan komma att leda in på tro...vilket samtalet nog inte skulle gjort annars. det finns hur många exempel som helst! och trots att vi människor verkar vara skapade till, eller alltid bli frestade till, att göra det enkla så skulle jag bara vilja uppmuntra er att våga prova något annat. våga lita på att Gud vet bäst och att Han verkligen leder dig rätt. Han låter dig inte snubbla över någon sten, för han har befallt sina änglar att vaka över dig. Du behöver inte vara rädd för att gå fel. Gör som en kompis-kompis till mig gjorde (fast i tanken räcker! :)..)...hon tatuerade in fotspår under ena fotsulan där det stod:
Vandra med Jesus
"för då rasar hela världen samman"
jag:
"men du LOVADE ju att komma på adventskonserten, vi hade BESTÄMT" - så fortsatte mina argument i ungefär 20 minuter.
"och nu ska du bara plötsligt resa bort?!"
jag var extremt arg i ungefär en timme. sen gick det över. och nu är allt bra igen.
det där var en dryg vecka sen.
idag blev det extra bra när han kom hem hit och sa att han hade fått ett annat jobb, där han jobbat tidigare, och att de bett honom börja jobba redan i veckan...:
"Emma, när var luciamässan? visst var den på onsdag?"
jag:
"jaa...hurså? du kommer väl? det vill jag ju.." (jag- orolig. tänker han ställa in igen?)
"Ja, självklart kommer jag. jag vill jättegärna komma ju! jag sa idag på jobbet att tyvärr grabbar, jag kan inte arbeta på onsdag, för om jag gör det så rasar hela världen samman för en person jag tycker om. jag ska gå på julkonsert :)" (med ett stort leende)
ibland bara älskar jag honom!
dagboksblogg.
"få blogg-inlägg denna termin" har jag hört från många. well..här kommer svaret, men jag varnade er i rubriken..denna gång blir det inga speciellt genomtänkta eller smarta tankar.
idag är det bara "emma" i texten.
varför blir det aldrig som man tänkt sig?
och varför är vi människor så bra på att alltid vilja ha det ouppnåeliga? det är "fult" att vara nöjd.
varför är det inte okej att vilja ha trygghet och glädje som nyckelord i en relation?
i alla situationer. det lät som att det syftade på förhållanden, men nej. vidare än så.
hur ska man som kristen kunna vara ett salt och ljus i världen när man ibland bara vill gå och gömma sig. när man bara inte orkar med teologiska diskussioner eller ännu en gång förklara varför du inte anser alkohol vara Guds gåva till människorna eller att sex faktiskt inte behöver vara det allra viktigaste i en relation och att det Är fysiskt möjligt att vänta med det trots att du har ett förhållande. eller när någon av dina vänner ber dig; "be för mig, för oss"...och du bara känner att..jag kan ju inte ens be för mig själv längre, hur ska jag då kunna be en uppriktig bön för någon annan?!
den här hösten har varit en enda kamp. en kamp med studier som bara Måste vara roliga (det var ju just de här ämnena jag sen sa att jag ville inrikta mig på). studier som fått mig att få migränattack efter annan, magkatarr och bara en känsla av meningslöshet. det här är kul- det tror jag. men inte om inte Gud är med. och inte om inte Du är med.
en kamp med en känsla av ensamhet. de som betyder allra mest bestämmer sig plötsligt för att flytta. u till göteborg, j i falun, s i mariannelund och nu ska pappa flytta (för alltid) och börja jobba i bryssel.
det har varit en kamp med tron. inte om att Jesus är min Herre- det är Han. men en kamp med den personliga relationen, bönen har blivit nästan "standardiserad" och bibelläsningen nästintill obefintlig. men 20 + cellgruppen (i pingst) har blivit en räddning. det är skönt att få vara med människor som tror och som med öppna armar välkomnar en och står för det budskap Jesus predikade.
men vissheten om att jag fortfarande är en stor börda, och samtidigt en glädje, är så dubbel. magen knyter sig varje gång men jag vågar aldrig ställa ultimatum eller frågor. jag är för rädd att förlora.
jag önskar att förlåtelse kunde få vara ett nyckelord i alla relationer. åtminstone en öppenhet att se saker ur en annan synvinkel än ens egen. jag tror att man kan lära av det. och framförallt får man verkligen en större ödmjukhet inför livet.
känslorna av skuld har mattats ut och jag har insett att den här uppförsbacken börjar nog snart plana ut. jag ser krönet.
sen får Gud visa vägen.
idag är det bara "emma" i texten.
varför blir det aldrig som man tänkt sig?
och varför är vi människor så bra på att alltid vilja ha det ouppnåeliga? det är "fult" att vara nöjd.
varför är det inte okej att vilja ha trygghet och glädje som nyckelord i en relation?
i alla situationer. det lät som att det syftade på förhållanden, men nej. vidare än så.
hur ska man som kristen kunna vara ett salt och ljus i världen när man ibland bara vill gå och gömma sig. när man bara inte orkar med teologiska diskussioner eller ännu en gång förklara varför du inte anser alkohol vara Guds gåva till människorna eller att sex faktiskt inte behöver vara det allra viktigaste i en relation och att det Är fysiskt möjligt att vänta med det trots att du har ett förhållande. eller när någon av dina vänner ber dig; "be för mig, för oss"...och du bara känner att..jag kan ju inte ens be för mig själv längre, hur ska jag då kunna be en uppriktig bön för någon annan?!
den här hösten har varit en enda kamp. en kamp med studier som bara Måste vara roliga (det var ju just de här ämnena jag sen sa att jag ville inrikta mig på). studier som fått mig att få migränattack efter annan, magkatarr och bara en känsla av meningslöshet. det här är kul- det tror jag. men inte om inte Gud är med. och inte om inte Du är med.
en kamp med en känsla av ensamhet. de som betyder allra mest bestämmer sig plötsligt för att flytta. u till göteborg, j i falun, s i mariannelund och nu ska pappa flytta (för alltid) och börja jobba i bryssel.
det har varit en kamp med tron. inte om att Jesus är min Herre- det är Han. men en kamp med den personliga relationen, bönen har blivit nästan "standardiserad" och bibelläsningen nästintill obefintlig. men 20 + cellgruppen (i pingst) har blivit en räddning. det är skönt att få vara med människor som tror och som med öppna armar välkomnar en och står för det budskap Jesus predikade.
men vissheten om att jag fortfarande är en stor börda, och samtidigt en glädje, är så dubbel. magen knyter sig varje gång men jag vågar aldrig ställa ultimatum eller frågor. jag är för rädd att förlora.
jag önskar att förlåtelse kunde få vara ett nyckelord i alla relationer. åtminstone en öppenhet att se saker ur en annan synvinkel än ens egen. jag tror att man kan lära av det. och framförallt får man verkligen en större ödmjukhet inför livet.
känslorna av skuld har mattats ut och jag har insett att den här uppförsbacken börjar nog snart plana ut. jag ser krönet.
sen får Gud visa vägen.