emmaemla

Ekumenisk gudstjänst i s:t erik idag var en perfekt, och oväntad, början på denna söndag. jag kom dit, lite småstressad som jag alltid är en söndagsmorgon och damp ner i kyrkbänken bredvid mina vänner. sedan följde en lång rad av lovsånger, en riktigt bra predikan av Carla Widén från pingst i sollentuna. allt detta fick mig att inse hur länge jag faktiskt varit bortvänd från Gud. flera gånger under hösten har jag kommit på mig själv med att tänka "var det inte mer än såhär"? mina handlingar har inte speglat det jag tidigare så brett och vitt 'predikat' om.

Vad hände med passionen, viljan och det otroliga glädjen i att vara Guds barn??jag har varken känt lust, vilja eller haft någon energi till övers för att sprida kärleken och budskapet om evangeliet. jag har försökt att fortsätta be..bett och bett och bett om att få hitta tillbaka, till den enkla glädjen, men det har bara inte gått. jag tror att det kanske mest varit tomma ord- för att jag "borde". och då idag var det som att någon bara kom och hällde en stor hink med kärlek över mig. nu vet jag Varför jag skriver i den här bloggen, varför jag går runt och kallar mig kristen. många förespråkar att att vara kristen handlar om handlingar; och självklart hör handlingar ihop med den väg man väljer att gå i livet, men att jag engagerar mig i SPEAK har faktiskt ingen verkan om jag inte har en övertygelse om Varför det är jag gör detta. Det är som det står i Romarbrevet 10:9-10
"Ty om du med din mun bekänner att Jesus är Herre,
och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda,
skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och
munnens bekännelse till räddning."

Det är dags att hitta tillbaka till källan, till glädjen. Men det känns som att jag kommer få göra vissa ändringar i det liv jag lever nu. vi får se hur omfattande de behöver bli.

men jag har iallafall glädjen i att vara ett Guds barn. ett ofantligt älskat sådant.
nåden är stor.


den här lovsången beskriver nog bäst känslan jag har nu..

Dra mig nära Dig
Låt mig aldrig gå
Jag lägger ner allt för Dig
Du säger mig: Jag är din vän

Du är mitt begär
Du och endast Du
Ingen har en famn som Du,
Där jag kan vila tryggt just nu

Hjälp mig hitta fram
För mig hem igen

Du är mitt allt, Du är vad jag behöver
Du är mitt allt, jag vill va nära Dig

har jag en brinnande lust att bli folkjurist?att bli stjärnadvokat?eller kanske jobba med affärsjuridik? för tillfället tilltalar de mig allihopa :) men det var inte alls vad jag hade tänkt mig från början. jag skulle rädda världen-genom att rädda liv. (som läkare) och anses det inte ofta som lite "fult" då..att som kristen, vilja göra sig en "karriär"?tjäna pengar?

blir inte du också trött på att höra alla sådana argument?som kristen får du inte arbeta med ett "hög-status yrke"..det säga nästan aldrig varför, inte i konkreta ordalag iallafall, men det anses inte vara okej. omvårdnad däremot, go ahead..sök första bästa jobb. låter jag bitter?inte min mening :) jag tror bara att vi som kristna har en alltför stereotyp bild av hur "vi som kristna" ska vara. bör vara. MÅSTE vara. Gud kan ha kallat mig till att bli läkare, men han kan inte ha kallat mig till att bli advokat?hmm..vad handlar det här om egentligen? personligen tror jag det handlar om rädsla, vi är så fruktansvärt rädda att göra fel. och enligt bibeln ska vi leva fattigt, sälja allt vi har och följa Jesus.

att ha målet att "tjäna pengar" som ett mål i sig, kan säkert också vara förenligt med dessa tankegångar,men det kan inte jag svara på... men att ha målet att leva för Jesus genom att göra det du tror du är kallad för kan inte på något sätt vara en sak som skall smutskastas. att tjäna pengar och sedan göra något Bra och värdefullt av dem; varför kan inte det vara en bra handling?och om målet inte är att tjäna pengar (alltför stort fokus läggs på det) utan faktiskt bara att ta vara på de möjligheter vi i i-länderna fått med vår skolgång och de kvaliteter och egenskaper Gud lagt ner i oss och sedan använda detta för att faktiskt göra något. varför kan inte det vara hedervärt? jag försöker inte ge cred åt mig själv..skratt. det vore inte så förenligt med det jag argumenterar för ;) ...jag vill bara slå ett slag för att människor kan ha fått olika gåvor. Någon kanske har fått gåvan att tjäna Gud genom att bli nunna medan en annan kanske har fått gåvan att bli vd på ett stort företag. Alla yrken behövs och det går inte att gradera dem i mer eller mindre kristna.

om jag får säga min mening, vilket jag gör i min blogg ;).., så handlar det om hjärtats väg. för mig handlar det om att göra det jag tror jag är bra på; det Gud vill att jag ska använda min tid och min kraft på. jag vill tjäna Jesus genom att försöka påverka världen till det bättre, om än bara pyttelite, genom att bli jurist.  

emma är numera juridikstudent. sen tre veckor tillbaka har jag slitit, kämpat och samlat damm på universitetsbiblioteket. det är långa dagar, runt 10 timmar, fyllda av febrilt läsande, lösande av rättsfall (i grupper) samt föreläsningar då jag sitter på helspänn - vill inte göra bort mig såhär i början. men det härliga är att det trots allt detta är otroligt roligt. jag har insett att jag genom den här utbildningen troligtvis kommer kunna påverka världen lika mycket som jag skulle kunna genom att bli läkare. visserligen på ett helt annat sätt; men inte ett mindre betydelsefullt sätt- det handlar bara om att inrikta sig. men man blir dock förvånad när lagen studeras närmare; om fler visste om vad som egentligen står i "sveriges rikes lag" så skulle världen se rätt annorlunda ut i många fall. ibland sitter vi i gruppen och funderar över något klurigt fall och känner att det här måste ju vara rätt- så säger det sundra förnuftet". vips slår man upp lagboken...och vad hittar man där, om inte precis motsatt reaktion. ganska förvirrande låter det nog, men om man tänker efter en stund förstår man oftast varför lagrummet ser ut som det gör.
 
parallellt med Sveriges Rikes Lag har jag ju dock bibeln som måttstock. kommer det jag tror och står på- min fasta grund- att behöva rubbas?kommer den "passa in" i alla nya regler jag måste ta till mig? så såg mina funderingar ut förra veckan, men i söndags hände något.  jag insåg att oavsett hur mycket jag pluggar, läser, prioriterar bort (kyrkan, kören, träning, vänner mm) och hur bra det än då går..hur många AB jag än må få, så kommer det inte vara hållbart. jag måste helt enkelt lära mig att prioritera rätt.  att välja bort att läsa bibeln eller gå till kyrkan är liksom inte ett möjligt val. det vore som att välja bort en del av mig själv - det jag hittills grundat 19 år av mitt liv på. nej, jag tror det handlar om att Gud har lagt ner det här intresset i mig för att jag faktiskt kan göra skillnad inom det här området. men då måste jag ju trots allt också se till att behålla rätt huvudfokus. så länge jag har Jesus som prioritet 1, eller åtminstonde försöker att ha det, så är jag övetygad om att Gud hjälper mig med allt det andra.

och som det står i bibeln så ska vi vara starka och frimodiga - så jag tänker, med huvudet högt, försöka arbeta för att evangeliet ska kunna "kombineras med lagboken" i verkligheten, jag är övertygad om att det går!

"Har jag inte befallt dig att vara stark och frimodig?Var då inte förskräckt eller förfärad, ty Herren, din Gud, är med dig vart du än går. Jos1:9"

med det bibelordet i ryggen kan jag med nytt mod kämpa vidare med avtalslagarna och straffrätten imorgon! :)