emmaemla

Min stora krage på min höstjacka och att vi gick arm i arm fick våra skuggor att se ut som ett par från 1800-talet på promenad.

Nattliga promenader är mysiga.

Top 3 Libris bokhandel:
Långpannans lov
Den största nyheten
Kyrkkaffe


Gick nyss in på Libris för att söka efter en bok skriven av en fantastisk kvinnlig predikant från Australien. Jag lyckades inte hitta boken men fastnade vid "toplistan". 

Libris är den bokhandel som har störst utbud av kristna böcker av alla bokhandlar, och bland de tre översta platserna låg två böcker som handlar om bullbak och fikabröd/kyrkkaffe. Bullbak i all ära, men är det egentligen vad vi som kristna bör mata oss med? Bullbak. När vi sitter hemma och har lite tid att faktiskt läsa något...då tar vi upp boken om..kaffebröd! Och sen undrar vi varför vi inte ser en utbredning av Guds rike här i landet. Vi undrar varför folk verkar vara så ovilliga att tala om tro eller varför folk inte verkar vilja tro på att den finns en annan sanning än världens materialism. När vi själva läser om bullar istället för att läsa något som bygger upp?!

Min tro är hjärtats tro, men den har också fasta rotpunkter i kunskaper jag har (inte alldeles för många och djupa än, men jag tycker om att läsa). Vad vår generation kristna behöver är inte mer bullbak utan mer Evangelium. I dagens samhälle är folk också vana att ifrågasätta, vana vid att forskare presenterar teorier och lösningar på problem/frågor. Då måste vi som kristna kunna göra samma sak. Vi måste ha svar på frågor, vi måste kunna motbevisa allt konstigt som skrivs om oss och om tron nu. Det är konspirationsteorier vart vi än vänder näsan. Att Jesus skulle vara samma person som någon annan människa i Bibeln verkar vara ett hett ämne för tillfället. Vilket är en absurd tanke. Och ofta brister det tidigt i dessa författares böcker, kunskaperna om historia, om vad som egentligen hände på Nya Testamentets tid är alldeles för dåliga. Detta kan bevisas lätt av en teolog. Och detta skulle vi också kunna peka på, och kunna komma med argument mot, om vi bara orkade läsa. orkade sätta oss in i hur det var.

Det är den bistra sanningen att sann kristen lära inte har något nyhetsvärde. Jesusmanifestationen som hölls i Stockholm i våras, då 15 000 svenskar samlades under en hel dag och fyllde stan med lovsång, bön och tåg till Hans ära, det uppmärksammmades överhuvdtaget inte av media. (vilket i sig är galet). Att media är snedvriden kan vi nog tyvärr inte göra så jättemycket åt men det vi faktiskt Kan göra är att fylla oss med litteratur om annat än fikabröd. 
 

När hjärtat inte vet och tankarna snurrar runt.

Solsken, lunch vid kajen i gamla stan, en långpromenad och massor med prat gjorde dagen bättre.

Dagens nyhet tjejer!

Iallafall till oss kristna (ogifta) tjejer. Det finns inte "tillräckligt" med kristna killar. Några av mina vänner som går bibelskola presenterade denna fantastiska sanning för mig idag efter kyrkan. En lärare på skolan hade spritt faktumet att så ser verkligheten ut; i nuläget är vi troende kristna tjejer betydligt fler än det antal troende kristna killar som finns.

Läraren hade nog en god tanke, det tror jag säkert, men jag kan inte se något smart i att säga det till ett gäng 20åriga tjejer som redan lägger ner mer än tillräckligt med tid på att fundera över vem man kommer träffa, eller ens Om man kommer träffa någon att dela livet med. Den bistra (och rätt absurda) sanningen är att det inte är okej att vara frikyrko-kristen och ogift tjej över 25. Då är du verkligen illa ute. Lycko dig om det finns någon kvar. Är du däremot kille kan du vänta till 26-28 med att gifta dig, fullt normalt, och det finns fortfarande Massor med tjejer att "välja på".

Vad hemskt det låter; som om det vore en köttmarknad det handlade om. Bästa djuret. Gud har verkligen gett oss människor, ett betydligt högre värde än så.

Tänk om vi kunde fokusera på något annat istället? VI lägger ner så otroligt mycket värdefull tid på att hitta "den rätte/rätta". Det är få frikyrko-människor (man ska inte generalisera, men nu gör jag det) i 20-25års åldern som ärligt känner att "det är lugnt" att vara singel och att man inte letar efter någon att dela livet med.

Och den stora sorgen är ju att det inte är många av dess tidiga äktenskap som håller. livet ut. Jag hamnade själv mitt i en sån situation förra året. Och nu har nära vänner till mig precis gått igenom en skilsmässa. Och jag har andra gifta vänner som verkligen har det tufft nu. Men så är ju livet, det är upp och ned, med- och motgångar. Men är vi, som 20åringar, tillräckligt starka för att stå emot?kämpa oss igenom.? eller handlar det bara om att  kärleken är tillräckligt stark? Jag har inga svar.

Jag är rädd för att hamna i situationen själv, likväl som att jag är rädd för att aldrig ens Hamna i en relation/ett äktenskap där en sån situation skulle kunna uppkomma.

Även om Gud står mig allra allra närmast så har vi människor även andra behov. djupa behov. av en längtan till en annan människa. någon att dela livet med.

Samtalet i helgen med en vän berörde och gjorde mig både bekymrad, lite orolig och även fundersam; det kunde ha varit jag. om det blivit annorlunda.
men nu är det inte så. det blev inte så.
han är fin. min vän.

Men min längtan efter att få dela livet med någon då, vad händer med den? Om det nu inte ens finns tillräckligt med killar därute? Eller är jag kanske en av de "lyckliga" som lyckas. som hittar någon att älska, och bli älskad av?

Vem vet. men just nu känns chanserna helt okej. nästan rätt bra faktiskt.
jag kan bara instämma i det han sa:
 
"jag vill hitta min soulmate och dela en livslång omfamning med henne"

det vill jag också. en livslång omfamning.

det känns som att ligga i vatten.
jag öppnar munnen för att andas, men inser att det inte går.


jag har nog alltid trott att du skulle vänta. finnas där.
finnas kvar.
som en riktig vän. att vi skulle hitta dit.

men nu är de en enhet. han&hon.

jag vet inte varför jag reagerar såhär.
jag går ju vidare nu.
men det är kanske en del i processen. eller så är det något mer än så.

just nu så gör det bara så otroligt ont.


och allt är faktiskt rörigt.
jag är vilsen. och lite ensam. och mina vänner är ännu vilsnare.

när beskedet kom idag var jag extremt lugn, men sen på kören så hade det nog landat lite mer. samtalet i pausen fick bägaren att rinna över. tårarna kom och jag fylldes av en sån känsla av hopplöshet.
hur ska jag kunna hjälpa?

jag får lägga situationen i Guds händer.

Oj, vad jag underskattat förkylningars "genomslagskraft". Tycker alltid att folk är lite mesiga då de påstår sig bli däckade av en förkylning...men så fel jag haft. har i princip varit fri från förkylningar sen jag slutade jobba på förskolan (då var jag förkyld ett halvår i sträck dock!)...jag antar att jag byggde upp någon fenomenal motståndskraft. Men nu i fredags så åkte jag också dit. Inte så konstigt dock. I princip varenda människa jag träffat de senaste två veckorna har börjat mening nummer två (fråga: "hur mår du?") med "jo, tack. jag är rätt så förkyld/sjuk/snuvig/krasslig" etc.

För att komma till ämnet på inlägget idag. Denna fråga: Hur mår du? På den är det är okej att svara " jag mår bra". Det är också okej att svara "jag mår sådär, är förkyld". Men något annat är inte okej. Tänk om någon skulle våga svara ärligt på den frågan för en gångs skull. Det skulle ju verkligen sätta frågeställaren i en obehaglig situation. (märk min ironi)

I fredags när jag skulle jobba på Källan var jag inte så taggad när jag kom dit..jag kände att förkylningen var på gång och jag hade haft en helt galen vecka (studiemässigt). Men när jag och E satt och satte ihop projektorn till guitar-hero (det var mest E som "satte ihop den") så fick jag frågan "Hur mår du Emma. Alltså, på riktigt?"

Han är en av de få människor som inte är min allra closest, men som jag ändå kan vara helt uppriktig mot. Vilket gör den där frågan rätt betydelsefull. Svaret jag kunde ge var helt ärligt; och löd att det var rätt bra. jag blir starkare och starkare för varje dag som går och har äntligen kunnat lämna stora delar av min tidigare relation bakom mig.

Men bara tanken på att han faktiskt brydde sig så pass att han ärligt undrade hur det var, fick mig att känna mig betydligt mer peppad inför kvällen. den känslan vill jag ju att ungdomarna som kommer dit också ska få känna; att vi faktiskt bryr oss om hur de mår. på riktigt.

Resten av helgen fortsatte med en låång sovmorgon, lite plugg, en mysig middag med en vän, Eurovision dance-contest på kvällen (ja, jag tycker om att se på sånt), och sen ytterligare en sovstund på söndag morgon. Försöker sova bort förkylningen, men än har jag inte lyckats.

Söndagseftermiddagen spenderades i Bk3 även denna vecka. J:s leende kan lysa upp en hel dag, jag kände mig så otroligt välkommen när jag kom dit. Mötet var bra och Stefan predikade untifrån 1 Thess, vilket jag tänker skriva lite mer om..en annan dag. :) Lovsången med tjejerna från husbykyrkan var riktigt bra, men den sista lovsången väckte för många minnen och jag kände att jag behövde gå ut en sväng. Jag bad Gud om styrka, och styrka fick jag;  jag återvände in i möteslokalen, men det där med fasader...har aldrig varit min grej.

"Är det bra?" var frågan jag fick från S. Ja, svarade jag. Men han såg mig i ögonen och frågade igen, "är det verkligen det?"  Jag skakade på axlarna, men sa att det ändå var lugnt.

För det är lugnt. Jag försöker stå stadigt rotad, men ibland så känns det som att allt bara vacklar. Men det som gjorde mig glad var bara sättet han sa det på...det var skönt att få veta att någon kan ställa den frågan och faktiskt mena att personen vill veta hur det verkligen är.

Vad är min uppgift som kristen?

det är en fråga som cirkulerar i mitt huvud rätt ofta. svaren är många, "uppgifterna" är många. men en av de största sakerna för mig är uppgiften att sprida evangeliet. Och detta är inte längre något som är begränsat till "missionärer i Afrika" och att nå "de onådda folken". De onådda folken finns i sånna fall lika mycket här i Stockholm; mitt ibland oss.

Om det är något som gör mig arg så är det orättvisor; det gör mig helt oresonligt upprörd (jag vet att det inte alltid är bra) - så pass att jag blir så känslomässigt engagerad att jag inte kan argumentera klart för min sak längre. Men för mig passar det här också in på det som rör min tro. Vi som hittat Jesus är ju inte en särskilt utald grupp- vi Är utvalda, vi Är kallade att vara Guds barn och jesu lärjungar, Men Han vill ju att alla ska hitta dit. Oavsett om man tagit emot Jesus eller inte så är man ju älskad av Gud.

Vad gör vi då som troende kristna med den här skatten vi fått?

Det varierar ju självklart, men något det ofta blir är en klubb för inbördes beundran. Det blir ett sammahang; en gemenskap där man trivs och kan känna sig hemma. För vissa blir det även ett andligt tävlingsfält där det handlar om att prestera i "andlighet" (hur det nu ens skulle vara möjligt..!). Jag är allergisk mot fenomenet med att stänga in sig och äta ostfrallor och dricka te. Det måste vi också kunna göra, självklart, vi ska ju som människor utvecklas i vår tro, vara en del av en församling och ha gemenskap med varandra...självklart. men inte på bekostnad av andras frälsning.!
det låter hårt, men blir det inte så.? Om man varvar ostsmörgåsar med outreach, så tror jag det blir bra. Men om man låter det stanna vid gudstjänstbesök, bön hemma i ensamheten och sen fikastunder med de kristna vännerna i kyrkan....har vi verkligen nått vårt mål då?

anledningen till blogginlägget just nu var en pratstund med en vän. Vi ser rätt olika på den här saken eftersom vi ser olika på hur vi blir bemötta av människor. När jag började läsa till jurist var det en av de första saker som folk fick reda på om mig, att jag var troende (minns inte helt i vilket sammahang). En sak som var skönt var att jag enbart fick positiv respons på det. Men även om jag nu tyckte att det var skönt så hade de andras syn på mig inte ändrat mitt val att berätta. Min vän anser sig hellre vänta med att berätta det; av rädsla för att bli inplacerad i en mall. "frikyrkokristen- en sån som inte dricker alkohol, inte har sex innan äktenskapet och är ungefär som de i Knutby". 

För det första tror jag att vi måste våga tro att människor omkring oss inte alltid är så trångsynta. Ibland tror jag att det är våra egna tankar som begränsar vår frimodighet. men Om de nu skulle vara det så har ju vi istället en möjlighet att visa på att man kan vara kristen och samtidigt leva i den värld vi befinner oss i. det funkar rätt bra faktiskt! 

Men om vi vänder på det; som hon sa...om hon väntar med att säga att hon e kristen och först visar hur hon är och Sen säger att hon e kristen (när de förstått att hon e normal) så kanske det blir enklare.

Jag är kluven. Det är absolut ett bra sätt; att bete sig sjyst och sen förklara att man gör det för att man är kristen- grymt! Men när det som driver en är en rädsla av att bli dömd.... 

För mig är tron frihet, en frihet i Kristus att vara den jag är och att stå för värderingar som resten av samhället inte alltid gör. Jag ser det som en otroligt sjyst grej att faktiskt få svara nej på frågan om jag dricker alkohol. Inte för att just alkohol-frågan är ett kärnämne inom tron, men för att det ofta leder till grymt intressanta diskussioner- och jag samtidigt får en möjlighet att förklara Varför jag gör de val jag gör.

En annan pratstund med en vän i veckan löd:
"jag skämdes för min tro tidigare och vågade inte stå för den".

Det här blev mest förvirrade tankar...men kontentan e att jag verkligen tror att vi har en uppgift här på jorden. Att vara kristen är inte en klubb för inbördes beundran; vi har en uppgift, här och nu..i Stockholm. Vi ska sprida budskapet till våra grannar, kollegor och medmänniskor.

Det är som Paulus skriver i Romarbrevet
 
Rom 1:16
"Jag skäms inte för evangelium.
Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror,
först juden och sedan greken."

Vi är kallade att vara ljus och salt i världen.

Matt 5:13, 5:14

Ni är jordens salt.

Ni är världens ljus