domsöndagen.
domsöndagen är den sista söndagen i kyrkoåret, söndagen innan advent då nästa kyrkoår börjar. texterna som läser är verkligen ord och inga visor. Gud är inte nådig i dessa texter. eller egentligen är Han kanske det?
Matt 25:31-46 (en av texterna som läses)
"När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”
Det Han säger med dessa texter som läses ur Bibeln är ju faktiskt att vi människor är Viktiga, Betydelsefulla och att Han respekterar oss. Han tar oss på Allvar.
Det vi gör i livet på jorden spelar faktiskt roll. För oss människor är alla händelser inte lika viktiga, både snedsteg och fantastiskt bra saker man gjort glöms bort efter en tid. Men så är det inte för Gud. Han förlåter oss självklart om vi ber om förlåtelse för övertramp, men det Han egentligen säger är ju att våra liv spelar roll. det är av betydelse hur vi lever våra liv och hur vi spenderar vår tid och våra pengar. hur vi behandlar våra medmänniskor är viktigt.
våra liv på jorden ger ett eko i evigheten.
wow. den tanken är svindlande. bra..men samtidigt lite läskig tycker jag...om jag ska vara ärlig.
lever jag alltid som jag bör?nej.
försöker jag alltid leva som jag bör?tja oftast.
har jag en uppriktig längtan att verkligen bättra mig och leva ett liv i Jesu fotspår?ja.
domsöndagen är ju inte bara en hemsk och mörk söndag.-...den borde få en att tänka glada tankar...för en dom kan ju vara både friande och fällande. och något som vi iallafall kan vara helt säkra på är att Gud aldrig feldömer. en jordisk domstol kan döma en oskyldig av misstag...och låta den skyldige gå fri..men Gud gör inga misstag. vågar Jag låta mig dömas av Gud? Ja, det kan jag stolt stå upp och säga att jag gör. Det är ju den dagen då Jesus kommer tillbaka. Han som är vår domare som redan själv tagit på sig domen och gjort oss fria i den. för oss återstår då bara möjligheten att frias.
det är en mäktig tanke. att Jesus kommmer tillbaka och ska ställa allt till rätta. rättvisa kommer råda och all ondska kommer utplånas.
amen. (låt det ske! :o)..)
P.U.S.H
nu (ja..för några år sen alltså) har jag istället vaknat upp i verkligheten. varje dag bombarderas jag av hemskheter i tidningar, tv, radio..ja, alla massmedia tävlar om att få mig att må värst; bli mest chockad eller upprörd. (eller nej förlåt...de försöker ju bara förmedla nyheter på ett objektvit sätt. )och ofta fylls jag av en sån maktlöshet..vad kan lilla Jag göra i det här?? ingenting.
men oftast hör jag då en röst som säger..fel emma. otroligt fel. du kan be.
vi kan faktiskt be. Gud, som har all makt över jorden, har gett oss den fantastiska möjligheten att BE. det är en möjlighet att tala direkt till Honom och säkert veta att Han lyssnar på vartenda ord. Han vet precis vad vi behöver och vad vårt hjärta vill säga Honom.
Detta är den tillit vi har till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss. Och när vi vet att han hör oss, vad vi än ber om, så vet vi också att vi redan har det som vi bett honom om.
1 Johannesbrevet 5:14,15
visserligen säger många att en tro utan handling knappt är en levande tro, man måste ut och göra handfasta saker, ta itu med problemen- och självklart är detta viktigt, annars vet jag inte hur världen skulle klara sig... men många glömmer bort att, att be är också något handfast. det står ju:
Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern. Och vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, för att Fadern skall bli förhärligad i Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det. Johannes 14:12-14
Vi måste lära oss att våga LITA på Gud. att överlämna sig åt Honom och våga tro att Han faktiskt hör vad vi ber om.
jag måste bli bättre på detta, men samtidigt vill jag ju känna att jag faktiskt kan vara ett ljus ute i samhället också, det blir vi ju också uppmanade till. är du som jag i det här fallet- att du alltid ser allt du kan/måste/vill göra och aldrig ser det du faktiskt Gör?
jag är det, insåg jag igår när sebastian ringde. jag har i flera dagar letat efter saker att göra på julafton, något konkret och handfast, just för att jag vill betona kärleksbudskapet med julen och fokusera mer på jesu födelse och mindre på vår egen påhittade materialism (men jag älskar julmat, julklappar och kalle anka..så det tänker jag absolut inkludera ändå :o)...) i förra veckan fick jag för mig att jag var värdelös som kristen; jag lever ju inte så som Gud vill. vad gör Jag för att förbättra den här världen? men sebastian fick mig att öppna ögonen igår. jag gör massor av saker i kyrkan, för själva församlingen..och det kunde jag ju hålla med om. men det står ju att vi ska UT i världen, svarade jag...och han sa då att jag borde inse att jag faktiskt Är det. att jag redan Gör sånna saker som jag desperat försökt hitta på inernet att engagera mig i. jag jobbar på källan; det är grymt kul så det är för min egen skull också, men mest för de som är där...det är ett utåtriktat ungdomscafé där inte sådär supermånga (vågar jag mig till att påstå) har Jesus som sin bästa vän...än. men det kan ändras. och om inte annat så är vi en motpol till vad dessa ungdomar annars skulle kunna göra en fredagskväll. jag är även engagerad i Malmvägen Kidz. det är med pingst i sollentuna, en aktivitet där vi varannan söndag leker med barn på malmvägen. barn som inte har så mycket annat att göra utan mest dräller runt i korridorerna. där är vi verkligen ute 'på fältet'.att ens få dessa söta barn att lyssna på vad vi ska göra är en kamp :) men ändå, trots tröttheten som överväldigar en när man är där och leker,pysslar och försöker fika med dem utan att de snor åt sig massa extra fika så att kompisarna blir utan, så blir jag fylld av en inre glädje. tänk vilken möjlighet vi har..att vi får vara där, mitt i deras liv, i deras hemsituation och ge dessa barn lite av Guds fantastiska kärlek. vi 'missionerar' inte aktivt..utan pratar lite om hur man sak vara som kompis ibland, med utgång från bibeln och vi ska även börja med lite drama, men eftersom många av dessa barn är muslimer försöker vi fokusera på att bara finnas där för barnen, och hoppas att vi genom vårt beteende kan göra någon skillnad, eller visa på något....vad vet jag. men det känns betydelsefullt iallafall, att få knyta kontakter med människor jag aldrig annars skulle komma nära.
jag har också mailat Lucy nu, en vän till Stefan Ershammar som håller i SPEAK här i sthlm...så nu ska jag bli aktiv där. det känns viktigt att göra något sådant, eftersom just orättvisor/rättvisa är ett sånt stort tema i Bibeln. jag vill se förändring. få vara med och förändra.
så, utan att skryta, tycker jag att jag kan säga att jag faktiskt gör något :o)..och nu tänker jag försöka vila i det...eftersom jag tror att jag blir en bättre 'lärjunge' då, när jag står fast i min tro att det jag gör är av betydelse. och det är för Gud och mina medmänniskor. :o)
tidiga jul-löften (känns bättre än nyårsöften)...
*BE
*lita till Gud
*inse att jag duger som Kristen, speciellt i Guds ögon.
och när jag motförmodan känner mig sådär hopplöst vilsen igen (som när jag läser tidningen :)..) så ska jag komma ihåg mitt 'motto':
P.U.S.H
Pray Until Something Happens!
"du är vad du..."
jag får kramp i magen när jag hör sånna påståenden. även om "du är vad du äter" kan klassas som ett program där titeln inte är menad att tas på största allvar så myntar man trots allt ett begrepp; att man är vad man stoppar i sig. eller ta skolan till exempel...jag är inte emot betyg eller liknande, men genomgående i skolan får man det konstaterat; du är vad du gör, vad du presterar, vad du klarar av.
jag själv är expert på att ta till mig detta. konstigt nog egentligen...jag har hållit andakter (åtminstone två gånger) om hur obetydligt det egentligen är vad man presterar...att Gud älskar en ändå, för den man är. den man Verkligen är. i sin person. men oj, vad lätt det är att säga något utan att egentligen ta till sig det själv. jag har nog trott att jag varit bättre på det, men har på senare tid insett att jag är helt kass på att ta till mig de delar som handlar om att Gud faktiskt skapat oss precis så som Han vill ha oss. när det handlar om vårt obeskrivbara värde som människor. jag dömer inte andra utefter dessa förmågor/kriterier självklart, eller försöker verkligen att inte göra det, men när det kommer till mig själv så är det bara stopp. jag förstår det självklart i teorin, men i praktien vill det bara inte fastna. ett vg i gymnasiet kunde många gånger få mig att börja gråta. då handlade det ofta om att jag pluggat så hårt eller ansträngt mig så mycket med den där inlämningsuppgiften att jag ansåg mig vara värd ett mvg, och därför kändes ett vg som ett nederlag. men ändå...
tänk om jag bara hade kunnat släppa det? självklart vill jag komma in på en bra utbildning, vi får se om jag lyckas med läkare eller jurist kanske, men jag hade fått samma slutpoäng/betyg ändå...oavsett dessa få vg:n på prov/uppgifter. tänk istället om den där grundtryggheten verkligen hade funnits där hela tiden. att jag är älskad för den jag är. jag behöver inte prestera för Gud.
då hade jag kanske kunnat vara ett stöd för andra?jag har försökt vara det nu också...men har det verkat trovärdigt?om jag talar om en persons värde som människa inte efter talanga och förmåga, men själv visat hur jag brutit ihop efter några "misslyckanden" (i mina ögon), som nog varit långt ifrån misslyckanden i andras ögon. Vad får jag för trovärdighet då? Jag försöker att leva som jag lär, men i det hrä fallet har jag misslyckats totalt. det kan jag iallafall erkänna nu, och det är nog ett steg på rätt väg... :)
men det är fortfarande så, och kommer nog alltid vara så (iallafall lite), att jag ser på mig själv utefter vad jag presterar. jag avskyr att misslyckas och att vara 'dålig' på något, då avhåller jag mig hellre från det. men jag önskar och ska verkligen försöka, med Guds hjälp, att ändra på mig. jag ska försöka ta till mig det uttjatade orden om att vi är
ä l s k a d e o a v s e t t.
.
livets väg.
Man tror ofta man vet hur livet ska vara. Jag har ofta en bild i huvudet av hur olika situationer kommer att se ut, vad jag kommer säga och göra. men den här helgen fick jag vara beredd att ändra min bild och mina planer. jag och pappa begav oss i fredags kväll till skellefteå för att hälsa på farfar på hans korttidsboende. ingenting blev riktigt som jag hade tänkt mig det men jag har däremot insett mycket under den här helgen. Jag har lärt mig att lite tid kan betyda så mycket och verkligen förändra situationer.På två dagar har farfar lyst upp och fått liv i ögonen igen och igår var första gången på över ett år som jag såg honom glad.
Jag insåg att farmors bortgång har berört mig djupare än jag velat erkänna. Chocken och tårarna i februari kom tillbaka med full kraft. När jag klev in i lägenheten var det som om en bit fattades. Det var någon som inte fanns där.
Min farmor var nog den allra snällaste människa jag någonsin känt. Hon var ödmjuk och lojal. Trogen i det lilla och fantastiskt omtänksam. Hon hade ett hjärta lika stort som Sverige och det var som av renaste guld.
Avskedet vid graven var tyngre än jag hade trott, men samtidigt en otrolig lättnad. Äntligen fick jag säga hejdå samtidigt som jag visste att vi kommer ses igen en dag. Det var med sorg i hjärtat som jag tände ljuset vid graven men samtidigt kände jag mig trygg i det. Jag visste att nu är farmor hemma, hon är omsluten av Far. 
Det som kändes mest var när pappa visade mig en text ur psalmboken som farmor satt in en lapp vid tiden strax innan hon dog. Farmor var sån att oavsett hur hon mådde så klagade hon aldrig. Jag minns henne som positiv,glad, uppmuntrande och precis som vanligt ända fram tills dagen då hon dog (av en tumör som tryckte på luftrören). Hon hade opererats en gång för 4 år sedan men efter det kom tumören tillbaka och hon blev långsamt sämre och sämre. En andra operation var det inte tal om, det var för farligt, men farmor kämpade på. in i det sista.
Psalmen var:
Psalm 574
Jesus tänk på mig
medan dagens timmar skrider.
När jag sjuk och maktlös är,
endast ett min själ begär:
hjälp av dig i allt jag lider.
Du som sargades och bar
korsets tyngd och tålig var,
Jesus tänk på mig.
Jesus bed för mig,
när jag var morgon märker
all min egen skröplighet
och jag själv så litet vet
vad som tröttar eller stärker.
Jag vill lyssna till din röst.
Blott hos dig jag finner tröst.
Jesus, bed för mig.
Jesus kom till mig.
Ingen hjälp finns här på jorden
lika möktig som din hand,
när den löser plågans band
och jag lyss till trösteorden.
Genom okänd morgondag
av din kärlek bäres jag.
jesus, kom till mig.
förändrat tankesätt.
nu är även jag med i tiden...eller tja,inte riktigt. jag har faktiskt inte skaffat mig en Ipod än...och sebastian klagar konstant (åtminstone lite då och då) över min mobiltelefon, som faktiskt inte alls är från stenåldern...utan bara drygt ett år gammal! :) men jag har väl äntligen insett att det inte håller emd de klassiska dagböckerna längre...en blogg är vad man måste ha! vet dock inte om någon kommer att läsa den, men då får jag väl se det som terapi för mig själv, ett sätt att skriva av mig...
jag läste något så fantastiskt smart idag...något som egentligen borde vara självklart för alla men som jag själv aldrig riktigt sett som en möjlighet. som kristen har jag ofta brottats med det som Jesus sa; att vi ska älska varandra. vi ska älska våra bröder och sytrar i Kristus. vi ska ä l s k a dem alla. hur ska jag som människa, som har en förmåga till kärlek som är så ofantligt liten jämfört med Guds, kunna klara av detta?jag som så ofta misslyckas att alltid bete mig kärleksfullt mot de jag Verkligen älskar, som står mig allra närmast.inte så att jag beter mig elakt och verkligen sårar någon, men i trötthetens stund fräser jag nog lätt åt både mamma och pojkvän, irrirterar mig på mormor och morfar som inte gör annat än skjutsar och hämtar mig..och verkligen ställer upp i alla väder. hur ska jag då klara av att älska alla mina kristna syskon? jag tror att många, liksom jag, ofta har lätt att se folks negativa sidor först, och sen är det det man kommer ihåg av personen.det blir lätt så att man pratar bakom dennes rygg...man är snabb att påpeka alla fel man kan komma på..för att göra historien extra 'bra'. det kan ibland kännas så otroligt befriande att få prata av sig...men hur mår man egentligen på sikt?att byta ut hårda ord mot uppmuntrande ord kan vara otroligt svårt...men tänk på hur mycket mer uppbyggande och befriande Det är.
Man tycker inte om alla människor...och jag tror inte man Kan älska alla människor så som man älskar sin familj, pojkvän eller liknande...men man kan faktiskt själv hjälpa till att förändra situationen..och hur man väljer att se på sina medmänniskor. kärleken till dessa människor blir ju inte störra av att jag/du hela tiden påpekar deras fel, misstag och brister för dig själv och andra.prova att säga något bra om den person du har svårt för, varje dag istället.man kan säga det direkt till personen, men också till dig själv.....
och såhär skrev den person som jag läste några tankar av, om det här: Det kommer inte dröja länge innan personens brister blir pinsamt små jämfört med hans eller hennes goda sidor.
Jesus säger faktiskt till oss i bergspredikan att vi ska vara ljus och salt, det är dags att vi blir det!
nog med skitsnack!
syskon! :)