emmaemla

"det kommer ske helande", utlovades det på en hemsida inför torsdagens och fredagens möte i storkyrkan. och helande skedde!

Dessa möten var med pastorn och predikanten Bill Johnson, som var här från USA, för att inspirera och leda en ledarskapskonferens. Konferensen var ett samarbete mellan bland annat S:ta Clara Kyrka, New Life, Elimkyrkan mfl. Konferensen avslutades med två öppna möten i Storkyrkan i gamla stan här i Stockholm.

Mycket förväntansfull kom jag och mina vänner Jacob, Ulrica och Daniel dit i fredags kväll. Vi var där i god tid, för vi hade hört att kvällen innan var kyrkan proppfull. Så blev även fallet denna gång! När vi kom dit vid 18.20 (mötet började 19.00) var det redan jättemycket folk i kyrkan..och mer blev det. Klockan sju var kyrkan fylld till alla bredder och mötet började med ett lovsånsteam som ledde oss i tillbedjan. Tänk dig synen av vår stadskyrka, som fylldes av ett hav av händer som sträckte sig mot vår Skapare, i lovsång och tillbedjan. Människor talade i tungor, sjöng, dansade och prisade vår Kung. det var så coolt! Efter detta fortsatte Bill med att tala om betydelsen av att sprida våra egna, och andra kristnas, vittnesbörd. Han talade om betydelsen av makten i ordet och att Gud kan hela, men att likväl vi alla är Hans redskap i det arbetet. Och det är våra vittnesbörd om Hans verk som släpper den kraften fri. I den miljön kan Han få verka. Sedan fick vi be för vårt land, för Stockholm, för våra församling..och till sist (men framförallt!) för varandra. Det var säkert 1 ½ timme som lades enbart åt bön. Och helanden skedde verkligen. På 2 kvällar blev 64 människor helade! amen!
visst har vi en fantastiskt God Gud?
 
Vid 22.00 (efter ett 3-timmars möte) var kyrkan tvungen att "stänga" men Bill uppmanade oss att fortsätta be ute på Stortorget. Det var en del turister där som något förvånat kikade på det stora gäng av flera hundra människor som kom dit och började be med lyfta händer, ute på torget. Men det gjorde mig så varm och glad i hjärtat. Guds rike börjar verkligen breda ut sig...och vi som kristna börjar mer och mer glömma våra "samfundsgränser". Karismatiska möten i storkyrkan, den kommande Jesusmanifestationen som ska vara den 3e maj, där fokus ligger på att vi alla trots allt tillber samma Gud och att Jesus är vår Kung. Där vi tänker bort de gränser och skillnader som annars "skiljer oss åt"...och istället enat stå upp för och manifestera tron på vår Jesus. 

Sånt gör mig glad.
 

Varför kallar vi oss själva för "troende" och inte "tillit-are"? Att tro på Gud är ju långt ifrån samma sak som att tro att det kommer att regna imorgon eller att tro att ett visst parti vinner valet. Paulus säger ju " En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus". Vi som kristna sätter ju vår tillit och vårt hopp till Honom.

För mig är det ju hela grunden i tron; att vetenskap och teologi faktiskt bara är just detta; ett försök att beskriva "sanningen". Men de är ju också tolkningar av verkligheten och den enda sanna verkligheten kan ju faktiskt bara Gud veta. Och för att vi ska kunna "veta" detta krävs det ju just det - att vi tror. Tror gör ju även ateister. Men de tror på sin verklighet och tror att Gud inte finns. Och det är väl där någonstans vi alla står och stampar. Vad ska jag tro på? Vad Kan jag tro på? Men som kristen har vi faktiskt inga "valmöjligheter". Jesus har klart och tydligt sagt att "Ingen kommer till Fadern utom genom mig". Vår tro handlar om att tro på Jesus som Guds son, och att han uppstod för våra synders skull. Jag blir mörkrädd av kommentarer som den här: "Jesus uppstod inte. Han kanske uppstod i lärjungarnas hjärtan. Eller så ville de så gärna Tro att han uppstod att de trodde att han gjorde det" (detta sagt av en teolog som utbildar präststudenter!)  

Däremot tror jag att tvivel är nyttigt i relationen till Gud. Genom tvivel växer vi starkare i vår tro. Genom tvivlet frågar vi Gud, vi bråkar med honom och så ställer vi kluriga frågor. Men det fantastiska i detta är ju att när vi frågar, så svarar Gud. Predikan i kyrkan i söndags handlade om Tomas, lärjungen som kallades tvillingen, men i allas mun går under namnet "Tomas tvivlaren". Han var den som ställde frågor, den som gav Jesus respons när han frågade om lärjungarna om de förstod och sa saker som Nej, Jesus, jag förstår inte alls! Hur menar du nu? Ta tex det kända stället i Johannesevangeliet där Jesus säger:

"Och vägen dit jag går, den känner ni"

Tomas sade: "Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?"

Jesus svarade: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

Den fantastiska sanningen och de orden, skulle Jesus inte ha yttrat om inte Tomas hade frågat! Tomas var nyfiken, Tomas ville veta, Tomas ifrågasatte. Kanske borde vi tänka lite mer på detta och lära oss något av Tomas. Om vi inte pratar med Gud och har en gemenskap med honom; genom bönen, gemenskapen i församlingen, nattvarden och Ordet så får vi heller inga svar. Våga ifrågasätt. Det är så skönt att kunna luta sig tillbaka i det, att vi får undra. Vi behöver inte förstå allt. Vi får ifrågasätta när vi känner oss svikna eller bara förvirrade och som jag skrev tidigare..vi får brottas med Honom i kärlek. Så lär av Tomas.
våga lita på att Gud står pall för dina frågor! :)